Tid är inte bara minuter som en individ förfogar över. Arbetstider, skolstart, öppettider, deadlines, väntetider, omsorgsansvar och digital tillgänglighet fördelar tid mellan människor. De avgör vem som kan planera, vem som måste vara beredd och vem som får vänta. Möjlighet formas på samma sätt. En framtid blir handlingsbar när den kan föreställas, delas med andra och kopplas till resurser och vägar. Kapitlet handlar därför om hur tid, framtidsförväntningar och rytm kan analyseras som sociala villkor och användas för att öppna realistiska handlingsmöjligheter.
I ABT binds tid och möjlighet samman. En människa behöver kunna lära av det förflutna, handla i nuet och rikta sig mot framtiden. Om en tidshorisont tar över uppstår olika låsningar: nostalgi kan göra det förflutna till facit, ständig aktualitet kan göra personen reaktiv och rädsla kan göra framtiden till en rad hot. Balans innebär inte lika mycket uppmärksamhet åt alla tider varje dag. Den innebär att det finns fungerande förbindelser mellan erfarenhet, aktuell situation och möjliga fortsättningar.
Social tid och tidsmakt
Social tid är tid som ordnas genom normer, institutioner och relationer. Klockan mäter samma minuter för alla, men människors kontroll över minuterna är olika. En person kan bestämma mötets början, en annan måste passa flera scheman och en tredje får vänta utan information. Tidsmakt är förmågan att bestämma tempo, ordningsföljd, tillgänglighet och andras väntan. Den syns i vem som får avbryta, vem som kan skjuta upp och vems försening får konsekvenser.
En social tidbudget skiljer därför mellan bunden tid, styrbar tid och väntetid. Bunden tid är redan upptagen av krav som inte enkelt kan flyttas. Styrbar tid kan personen själv eller tillsammans med andra fördela. Väntetid uppstår när en annan aktör eller institution kontrollerar nästa steg. Kategorierna gör tidsbrist mer precis. De hindrar också att effektivitet blir en moralisk plikt när problemet egentligen är osäkra arbetstider, otillräcklig bemanning eller dålig samordning.
Gör en social tidbudget
Syftet är att synliggöra vem som styr vardagens tid och var ett tidsproblem behöver förändras.
Välj en vanlig vardag och dela den i avgränsade tidsperioder.
Markera varje period som bunden tid, styrbar tid eller väntetid. Notera överlappningar när flera krav gäller samtidigt.
Skriv vem eller vilken institution som bestämmer början, slutet och möjligheten att flytta varje bunden period.
Välj en tidsbindning som kan förhandlas, samordnas eller göras mer förutsägbar.
Formulera ett konkret nästa steg till rätt mottagare och ange vad en förbättring skulle bestå i.
Efteråt: Skilj mellan bättre personlig planering och en förändring av schema, bemanning, ansvar eller beslutsväg.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Gör inte tidskontroll till ett mått på människovärde. Om arbetstid eller omsorgsansvar inte går att ändra individuellt ska ansvaret inte läggas på individen.
Kartlägg väntan och avbrott
Syftet är att se dold tidsförlust och vem som har möjlighet att föra över osäkerhet till andra.
Välj en återkommande situation där du väntar, blir avbruten eller måste vara tillgänglig.
Notera hur ofta situationen uppstår och vad du inte kan påbörja medan du väntar eller är beredd.
Skriv vem som tjänar på flexibiliteten och vem som bär kostnaden i tid, koncentration eller återhämtning.
Identifiera en möjlig regel: beskedstid, ostörd period, turordning, ersättning eller tydligare ansvar.
Pröva att begära eller föreslå regeln i den relation eller organisation som faktiskt kan ändra villkoret.
Efteråt: Följ upp om regeln minskar osäkerheten, inte bara om minuter frigörs.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Ta stöd av facklig, organisatorisk eller annan relevant funktion om den som styr tiden också kan utsätta dig för repressalier.
Acceleration är flera processer
Hartmut Rosa skiljer mellan teknisk acceleration, snabbare social förändring och ökat livstempo. Teknisk acceleration betyder att transporter, kommunikation eller produktion går snabbare. Social förändring accelererar när kunskaper, roller, relationer och institutionella ordningar får kortare giltighetstid. Livstempot ökar när fler handlingar och upplevelser pressas in i samma tidsenhet. Processerna kan förstärka varandra, men de gör det inte automatiskt. En snabbare teknik kan frigöra tid och ändå leda till fler förväntade uppgifter.
Rosa beskriver dynamisk stabilisering: moderna institutioner behöver tillväxt, innovation eller acceleration för att behålla sin form. Det innebär att stillastående kan upplevas som tillbakagång. Judy Wajcman visar samtidigt att teknik och tidspress formas tillsammans med arbetsdelning, normer och vardagspraktiker. Telefonen orsakar alltså inte ensam ett högt tempo. Krav på ständig nåbarhet, arbetsplatsens rutiner och ojämnt omsorgsansvar avgör vad tekniken gör med tiden.
Skilj accelerationens tre delar
Syftet är att undvika en allmän känsla av att allt går fort och hitta den process som faktiskt går att påverka.
Välj ett område där tempot upplevs som högt.
Skriv vad som går tekniskt snabbare, vad som förändras oftare och vad du försöker hinna fler delar av.
Markera vilka krav som kommer från en institution, vilka som upprätthålls i en grupp och vilka du själv kan ändra.
Välj den process som skapar störst följd för koncentration, relation eller återhämtning.
Formulera en förändring av regel, teknikbruk eller förväntan och placera ansvaret på rätt nivå.
Efteråt: Använd de tre kategorierna för att precisera problemet; de behöver inte alla finnas i samma situation.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Stäng inte av teknik som behövs för trygghet, arbete eller tillgänglighet utan att först ordna ett fungerande alternativ.
Rytmer kan samverka eller kollidera
Henri Lefebvre använder rytm för återkommande förhållanden mellan tid, kropp, rum och aktivitet. Cykliska rytmer återkommer genom exempelvis dygn, måltider och biologiska behov. Linjära rytmer organiseras genom klocktid, schema, produktion och upprepade institutionella krav. Vardagen består av polyrytmi: flera rytmer pågår samtidigt. När de stödjer varandra kan en relativ eurytmi uppstå. När de kolliderar och skapar störning talar Lefebvre om arytmi.
Rytmanalys flyttar frågan från ”Varför skärper jag mig inte?” till ”Vilka rytmer möts här?”. Kroppens sömnbehov kan kollidera med skiftarbete, familjens tider med kollektivtrafiken och ett koncentrationskrävande arbete med en organisations avbrottsrytm. En person kan ibland ändra en vana, men varaktig eurytmi kan kräva samordning mellan flera personer eller en institutionell förändring.
Gör en rytmkonflikt synlig
Syftet är att identifiera ett återkommande tidsproblem som inte kan lösas enbart genom mer självdisciplin.
Välj en tidpunkt då trötthet, stress eller konflikt ofta uppstår.
Skriv vilka rytmer som möts där: kropp, arbete, studier, familj, transport, måltid, medicinering eller institutionens öppettid.
Markera vilka rytmer som är cykliska och vilka som styrs av linjära scheman eller deadlines.
Identifiera vem som kan flytta, dela eller göra en återkommande tidsbindning mer förutsägbar.
Pröva en liten samordning och följ samma tidpunkt vid minst två tillfällen.
Efteråt: Bedöm om förändringen minskar själva kollisionen, inte bara om du lyckas pressa in mer.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Vid ihållande sömnproblem eller stark påverkan på vardagsfunktionen behövs vårdbedömning. Övningen ersätter inte sådan hjälp.
Samordna två rytmer
Syftet är att samordna flera nödvändiga rytmer kring en begränsad del av veckan.
Välj en återkommande period på högst två timmar som ofta blir splittrad.
Skriv vilka aktiviteter, personer och institutionella tider som måste rymmas där.
Välj en ordningsföljd som tar hänsyn till kroppsligt behov, gemensam samordning och uppgiftens koncentrationskrav.
Gör början och slutet tydliga för berörda personer och skydda ett kort ostört avsnitt.
Pröva ordningen två gånger och fråga berörda om den också fungerar för dem.
Efteråt: Eurytmi är samordning, inte ett perfekt schema. Ändra ordningen om någon annans tid har blivit osynligt underordnad.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte övningen för att lägga hela familjens eller arbetsgruppens samordningsarbete på den person som redan bär mest ansvar.
Historiskt medvetande och tid
Historiskt medvetande är förmågan att se nuet som framvuxet ur tidigare handlingar och institutioner och samtidigt öppet för fortsättning. Det är inte samma sak som nostalgi eller detaljkunskap om historia. Det innebär att fråga vilka beslut, konflikter, vanor och resurser som har gjort en situation möjlig. Det visar att sådant som verkar naturligt kan vara historiskt skapat och därför i princip förändringsbart.
För individen ger historiskt medvetande avlastning från två förenklingar. Den ena är att allt i nuet är ett resultat av personliga val. Den andra är att det förflutna bestämmer framtiden. Biografi och samhällshistoria begränsar och möjliggör, men de översätts genom nutida relationer, resurser och handlingar. En användbar historisk analys slutar därför med en bättre fråga i nuet, inte med ett slutgiltigt ursprung.
Följ ett villkor genom tiden
Syftet är att förstå hur ett aktuellt handlingsutrymme har byggts och var en förändring kan börja.
Välj ett konkret villkor i din vardag: arbetstid, boende, utbildningsväg, föreningsrutin, omsorgsansvar eller digital regel.
Skriv när villkoret blev viktigt och vilka beslut, personer eller institutioner som formade det.
Markera vad som har förändrats och vad som har fortsatt av vana, regel eller resursberoende.
Identifiera en tidigare förändring som visar att ordningen inte är naturgiven.
Formulera en fråga i nuet till den person eller institution som kan påverka nästa steg.
Efteråt: Sammanfatta i tre led: tillkomst, fortsatt reproduktion och möjlig förändring.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Dra inte säkra slutsatser om familjemedlemmars motiv utan underlag. Vid känsliga erfarenheter kan offentliga källor och egna dokument vara säkrare än att konfrontera andra.
Framtidens inverkan på nuet
Ann Mische använder begreppet projektivitet för människors förmåga att föreställa sig olika framtida handlingsvägar. Framtiden påverkar nuet genom berättelser, planer, prognoser och institutionella löften. Jens Beckert visar på liknande sätt hur föreställda framtider kan samordna investeringar och beslut trots att framtiden inte kan vara känd. En möjlighet är alltså inte bara något som objektivt finns. Den måste kunna uppfattas, beskrivas och kopplas till en trovärdig väg framåt.
Förväntningshorisont betecknar det fält av framtider som framstår som tänkbara. Horisonten formas av tidigare erfarenhet, gruppens berättelser, tillgång till förebilder, information och resurser. En person kan därför ha formell frihet men sakna en föreställbar väg. Omvänt kan en stark framtidsberättelse skapa handling men också binda människor till ett löfte som inte bärs av verkliga resurser. Arbetet med möjlighet behöver både vidga alternativen och pröva deras villkor.
Undersök möjliga framtidsvägar
Syftet är att göra fler handlingsvägar synliga utan att låtsas att alla är lika tillgängliga.
Välj ett område där framtiden känns låst eller given.
Beskriv den fortsättning du spontant förväntar dig och vilka erfarenheter eller budskap som gör den trovärdig.
Ta fram två andra möjliga fortsättningar genom en person, organisation, biografi eller offentlig källa med relevant erfarenhet.
Skriv för varje väg vilka resurser, relationer, beslut och tidsramar som krävs.
Välj en låg-risk-handling som kan ge ny information om en av vägarna.
Efteråt: Skilj mellan att en framtid är tänkbar, möjlig under vissa villkor och sannolik med nuvarande resurser.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Bygg inte planen på en förebild vars villkor är helt annorlunda utan att skriva ut skillnaderna. Ta stöd vid ekonomiskt eller medicinskt riskfyllda beslut.
Gör ett projekt möjligt att pröva
Syftet är att översätta en önskad framtid till en kort kedja av handling, återkoppling och omprövning.
Formulera en önskad förändring som går att känna igen i vardagen, inte som en egenskap du ska bli.
Skriv varför förändringen är viktig och vilka andra personer eller gemensamma värden den berör.
Välj ett första experiment som är litet, reversibelt och kan genomföras inom en vecka.
Bestäm vilken information experimentet ska ge och vem som kan ge relevant återkoppling.
Sätt en tid för att fortsätta, ändra eller avsluta projektet utifrån det du har lärt dig.
Efteråt: Ett misslyckat experiment är användbart om det gör villkoren tydligare. Det är inte samma sak som att personen är misslyckad.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Experimentera inte ensam med sådant som kan hota försörjning, boende, säkerhet eller hälsa. Där krävs rådgivning och fler beslutsled.
Kritisk optimism och realistisk idealism
Mary Holmes använder kritisk optimism för en hållning som tar problem och makt på allvar utan att göra förändring otänkbar. ABT:s realistiska idealism ligger nära denna kombination. Ett ideal ger riktning; realism undersöker hinder, resurser, tidsförlopp och oavsiktliga följder. Utan kritik blir optimismen lätt ett krav på positivt tänkande. Utan möjlighetssinne kan kritiken övergå i en analys där varje handling redan antas vara fångad.
Möjlighet behöver därför förankras i partiell agens. Partiell agens betyder att människor kan påverka vissa led men inte hela situationen. Handlingen kan bestå i att samla kunskap, bygga en relation, ändra en lokal rutin eller ansluta sig till en kollektiv process. Små steg är inte alltid tillräckliga, men de kan pröva om en väg finns och skapa förbindelser som gör större handling möjlig.
Formulera en realistisk förändringsbild
Syftet är att hålla problem, möjlighet och villkor i samma analys.
Välj ett problem som berör dig och avgränsa den situation där det blir konkret.
Skriv vilka mekanismer, maktförhållanden eller resursbrister som håller problemet på plats.
Identifiera något som redan har förändrats, fungerar bättre i en annan miljö eller visar att ordningen inte är fullständigt låst.
Formulera ett eftersträvansvärt men konkret tillstånd och vilka villkor som måste ändras för att nå dit.
Välj en handling som bygger kunskap, stöd eller samordning för nästa steg.
Efteråt: Behåll både hindret och möjligheten i slutformuleringen. Optimism ska inte användas för att förneka kostnader eller makt.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Lägg inte ansvaret för ett strukturellt problem på den som har minst resurser. Välj kollektiv eller institutionell nivå när det krävs.
Tempo och tidsligt medborgarskap
Långsam snabbhet är ABT:s benämning på att sakta ned där kvalitet, eftertanke och relation kräver tid och samtidigt öka farten där onödig väntan eller uppskjuten handling blockerar det goda livet. Det är inte en uppmaning att alltid vara långsam. Ett djupt fokuserat arbete kan kännas stilla men föra en uppgift snabbt framåt. En snabb reaktion på orättvisa kan vara viktig, medan beslutet om hur en institution ska förändras behöver längre prövning.
Temporalt medborgarskap betyder att tidsvillkor behandlas som gemensamma och politiska frågor. Rätten till vila, förutsägbara scheman, tillgänglig service och tid för demokratiskt deltagande avgör vem som kan vara med. Att bygga en fungerande rytm innebär därför både egen organisering och krav på de institutioner som fördelar tid. Tålamod är då inte att stå ut med underordning. Det är förmågan att hålla fast vid en riktad handling vars resultat kräver tid.
Välj var du ska bromsa och var du ska skynda
Syftet är att fördela tempo efter uppgiftens sociala krav i stället för efter ett allmänt ideal om snabbhet eller långsamhet.
Välj två aktuella uppgifter: en där hastighet skadar kvaliteten och en där väntan blockerar en viktig handling.
Skriv för den första vad som behöver mer tid: förståelse, samråd, omsorg, lärande eller återhämtning.
Skriv för den andra vilket minsta beslut eller meddelande som kan tas nu utan att låtsas att hela frågan är löst.
Bestäm en skyddad långsam period och en tydlig tidpunkt för den snabba handlingen.
Se om kombinationen minskar splittring och ökar faktisk rörelse.
Efteråt: Bedöm tempo genom följderna för kvalitet, deltagande och återhämtning, inte genom hur upptagen du verkar.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Skynda inte beslut som har stora eller svåråterkalleliga konsekvenser. Bromsa inte sådant som gäller akut säkerhet eller nödvändigt stöd.
Avsätt sammanhängande tid
Syftet är att skapa ett sammanhängande tidsrum för en viktig uppgift och undersöka vilka sociala villkor som krävs.
Välj en uppgift som behöver sammanhängande uppmärksamhet och avgränsa ett realistiskt tidsblock.
Skriv vilka avbrott, roller och tekniska signaler som brukar splittra blocket.
Ordna en tydlig början, en möjlig plats och ett besked till personer som annars förväntar sig tillgänglighet.
Genomför blocket med en enda huvuduppgift och avsluta med att skriva nästa konkreta steg.
Notera vilka villkor som bar koncentrationen och vilka som behöver förhandlas inför nästa gång.
Efteråt: Använd blocket för riktning, inte för att pressa in mer arbete i en redan ohållbar vardag.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Skyddad tid får inte skapas genom att någon annans omsorgsarbete eller tillgänglighet tas för given. Samordna rättvist.
Ta hänsyn till framtida generationer i ett beslut
Syftet är att ge den långa framtiden en konkret men avgränsad plats i ett aktuellt beslut.
Välj ett vardagligt eller lokalt beslut som har följder längre än den närmaste månaden.
Skriv vilka som påverkas nu och vilka framtida användare, boende, medlemmar eller anhöriga som kan påverkas senare.
Identifiera en resurs, institution eller miljö som behöver förvaltas snarare än förbrukas.
Formulera ett krav eller en praktik som förbättrar överlämningen till dem som kommer efter.
Bestäm vem som behöver delta för att beslutet inte ska stanna vid en privat avsikt.
Efteråt: Håll framtidsperspektivet proportionerligt och kopplat till ett faktiskt beslut i nuet.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte osäkra framtidsscenarier för att skrämma eller tysta dem som bär kostnaderna i dag. Fördelningen mellan nutida och framtida behov måste vara synlig.
Skapa uthållighet utan högre tempo
Syftet är att använda ett fungerande område som stöd för ett första steg i ett mer låst område.
Ange en till tre praktiker eller relationer som redan ger dig viss stabilitet, kunskap eller handlingskraft.
Välj ett område där du har fastnat och ange den minsta konkreta förändring du vill pröva.
Koppla en befintlig resurs till steget: person, plats, rutin, kunnande eller tidpunkt.
Genomför steget utan att samtidigt starta flera andra förändringar.
Följ upp om steget skapade ny information, kontakt eller möjlighet till fortsättning.
Efteråt: Momentum betyder att nästa handling blir lättare att se eller genomföra; det betyder inte att alla delar måste accelerera.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Ta inte bort en stabiliserande rutin för att få fart. Vid överbelastning kan det första steget vara avlastning eller stöd.
Samordna dåtid, nutid och framtid
Syftet är att avsluta kapitlet med en tidsmässigt sammanhängande och socialt förankrad handlingsplan.
Välj en fråga där du vill skapa en verklig möjlighet under de kommande veckorna.
Beskriv ett historiskt led som förklarar hur situationen har blivit möjlig utan att göra det till ett öde.
Beskriv nuets resurser, rytmkonflikter och beslutspunkter.
Formulera två framtida vägar och de villkor som skiljer dem åt.
Välj ett första experiment, en medaktör och en bestämd tid för omprövning.
Efteråt: Sammanfatta planen i tre meningar: vad du tar med från det förflutna, vad du gör nu och vad försöket ska öppna.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Planen ska vara prövbar och möjlig att ändra. Sök professionellt stöd när frågan rör medicinsk behandling, juridik, skuldsättning eller annan hög risk.
Begreppsöversikt
Översikten återger de centrala begrepp som används i kapitel 31–32. Begreppen står i kapitlens pedagogiska ordning.
Vitalitet: en varaktigare förmåga att bli engagerad, svara på världen och delta i handling; inte samma sak som stark stimulans eller ständig aktivitet.
Mening: samband mellan sådant en person värderar, gör och är förbunden med, buret av språk, praktiker, relationer och institutioner.
Blomstring: utveckling av mänskliga förmågor och relationer i ett liv som också har plats för njutning, vila och social bärkraft.
Reflexiv emotionalitet: att ta en känsla på allvar och samtidigt undersöka de normer, relationer och villkor som formar den innan handling väljs.
Emotionell energi: Collins begrepp för relativt varaktig handlingskraft, tillförsikt och initiativ som kan följa av socialt samspel.
Interaktionsritual: en situation med gemensam närvaro, fokus och stämning som kan skapa solidaritet, symboler och emotionell energi.
Resonans: Rosas begrepp för en relation där något i världen berör personen, personen svarar med egen röst och relationen kan förändra båda.
Mer-liv: Simmels benämning på livets rörelse, intensifiering och skapande.
Mer-än-liv: Simmels benämning på former, verk, ideal och åtaganden som överskrider den enskilda stunden och ger riktning.
Eudaimonisk hedonism: ABT:s balans mellan blomstring genom betydelsefull handling och njutning eller lust som också kan ha egenvärde.
Eudaimoniavlastning: att organisera meningsfullt ansvar genom arbetsdelning, rutiner och institutioner så att en ensam person inte måste bära allt.
Social tid: tid ordnad genom normer, institutioner och relationer, exempelvis schema, deadline, väntan och tillgänglighetskrav.
Tidsmakt: förmåga att bestämma tempo, ordningsföljd, tillgänglighet och hur mycket andra måste vänta.
Bunden tid: tid som är upptagen av krav som personen inte enkelt kan flytta.
Styrbar tid: tid som personen själv eller tillsammans med andra kan fördela.
Väntetid: tid vars nästa steg kontrolleras av en annan person eller institution.
Teknisk acceleration: ökad hastighet i transport, kommunikation eller produktion.
Acceleration av social förändring: att kunskaper, roller, relationer och institutionella ordningar får kortare giltighetstid.
Ökat livstempo: att fler handlingar eller upplevelser pressas in i samma tidsenhet.
Dynamisk stabilisering: Rosas benämning på att en institution behöver tillväxt, innovation eller acceleration för att behålla sin form.
Rytm: ett återkommande förhållande mellan tid, kropp, rum och aktivitet.
Polyrytmi: att flera rytmer pågår samtidigt i en vardag eller miljö.
Eurytmi: en relativ samordning där flera rytmer kan fungera tillsammans.
Arytmi: en rytmkollision som skapar återkommande störning eller belastning.
Historiskt medvetande: att se nuet som framvuxet ur tidigare handlingar och institutioner och samtidigt öppet för fortsättning.
Projektivitet: Misches begrepp för förmågan att föreställa sig och pröva flera framtida handlingsvägar.
Förväntningshorisont: det fält av framtider som framstår som tänkbara utifrån erfarenhet, berättelser, relationer och resurser.
Kritisk optimism: en hållning som tar problem och makt på allvar utan att göra förändring otänkbar.
Realistisk idealism: ABT:s förening av en eftersträvansvärd riktning med konkret analys av hinder, resurser, tid och följder.
Partiell agens: verklig men begränsad handlingsförmåga där personen kan påverka vissa led men inte kontrollera hela situationen.
Långsam snabbhet: att sakta ned där kvalitet och relation kräver tid och öka farten där onödig väntan blockerar viktig handling.
Temporalt medborgarskap: att behandla tidsvillkor som gemensamma frågor om deltagande, rättigheter, ansvar och institutionell fördelning.
Referenser
Beckert, J. (2016). Imagined Futures: Fictional Expectations and Capitalist Dynamics. Harvard University Press.
Collins, R. (2004). Interaction Ritual Chains. Princeton University Press.
Holmes, M. (2016). Sociology for Optimists. SAGE.
Lefebvre, H. (2004). Rhythmanalysis: Space, Time and Everyday Life. Continuum.
Mische, A. (2009). Projects and Possibilities: Researching Futures in Action. Sociological Forum, 24(3), 694–704.
Rosa, H. (2013). Social Acceleration: A New Theory of Modernity. Columbia University Press.
Rosa, H. (2019). Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World. Polity.
Simmel, G. (1971). On Individuality and Social Forms. University of Chicago Press.
Taylor, C. (2007). A Secular Age. Belknap Press of Harvard University Press.
Wajcman, J. (2015). Pressed for Time: The Acceleration of Life in Digital Capitalism. University of Chicago Press.