Klinisk sociologi befinner sig i en forskningsvinter eftersom dem inte sker någon forskning i princip. Det finns inga specifika vetenskapliga tidskrifter som kan sägas vara utformade för seriös forskning om socioterapi och det finns endast några få handböcker på området. Den forskning som sker inom sociologi kopplat till mental hälsa sker på andra ställen som medicinisk och hälsosociologi (Pilgrim, 2015, Bradby, 2012), mad studies, psykosocial teori, kritiskt socialt arbete (Webb, 2019) och social psykiatri (Rose, 2019).
På grund av att det inte existerar ett levande forskningsprogram runt socioterapi och klinisk sociologi måste praktiserande kliniska sociologer vara mycket mer impressionistiska jämfört med de kliniska kollegorna inom psykoterapi. Klinisk sociologi finns starkare vid vissa universitet speciellt i USA och Frankrike, för att annars i princip inte praktiseras allt med några få undantag. Det närmaste är social arbetare som fått lära sig sociologiska makroteorier; vissa interaktionistiska teorier och social konstruktivistiska teorier som skapar en viss grad av ökad sociologisk fantasi möjligtvis. Detta kan kliniska sociologer göra:
”Clinical sociologists work in the following capacities: as self-help/mutual help enablers, supporting social networking for wellbeing, community facilitators/organizers, sociotherapists, mediators, focus group facilitators, social policy implementers, action researchers, and administrators” (Reback & Brun, 1991, 10).
Professionaliseringsgraden är låg för klinisk sociologi som fält med väldigt få praktiserande. Man kan via Association for Applied and Clinical Sociology få kreditering att man är en klinisk sociologi och vad man fokuserar på, efter att ha skickat in en portfolio. Ackreditering och certifiering som försök till professionalisering bör betraktas som misslyckat hittills. Detta kan inte än kallas för en profession än eftersom den vetenskapliga basen är för svag. Krediteringen görs dessutom efter att man har jobbat ett antal timmar kliniskt. Det är inte möjligt att utbilda sig direkt till klinisk sociolog på samma sätt som utbildningar för psykologer. Den låga graden av professionalisering märks vidare i citat på organisationens hemsida som har mer tonen av en lärobok för gymnasielever: ”Imagine if you could use the secrets of how society works to make things better for everyone.” eller ”It’s like being a detective who finds out why things happen in society and then uses that information to improve communities, organizations, and people’s lives.” Det står dessutom i samma informella ton att: ”Clinical Sociologists create interventions designed to produce better outcomes. It’s like therapy for society, using knowledge to make real changes in people’s lives.” Är det terapi eller är det som terapi för samhället? Detta gör det dessutom otydligt om socioterapi kan utföras på individnivå, samtidigt som det förmänskligar samhället. Det är inte samhället som kan utsättas för terapi, utan människor i samhället.
Den bristande professionalisering märks dessutom i att innebörden av klinisk sociolog och socioterapi är tvetydigt och skiljer sig mellan länder (Balogová, mfl, 2018, Fritz, 2021). Samtidigt som den nuvarande ordföranden för Association for Applied and Clinical Sociology är lärare på ett community college i USA.
Det finns få handböcker, knappt några studier specifikt om socioterapi i mötet med klient, där man använt sig av få teorier och inte kommit nära potentialen i sociologisk fantasi i den terapeutiska kontexten. Viktiga handböcker är:
Handbook of clinical sociology (Rebach & Bruhn, 1991) som är en översikt över klinisk sociologi.
Clinical sociology: an agenda for action (Bruhn & Rebach, 1996) är en antologi tar upp sociologiska interventioner på mikro, meso och makronivå. Det blir i vissa kapitel överraskande rent behavioristiskt i analysen (Bruhn & Rebach, 1996, 80).
International clinical sociology (Fritz, 2021) är en undersökning av hur klinisk sociologisk praktiseras i olika länder.
Community interventions (Fritz & Rheaume, 2014) är en bok om olika aspekter av interventioner på community nivån.
Clinical sociology moving from theory to practise (Wan och Wan, 2020) handlar om att sociologi fortfarande är frånvarande i det kliniska. Det teoretiska dominerar och det kliniska har lämnats till andra vetenskapliga domäner: psykologi, medicin och socialt arbete. Boken avslutar med en diskussion om hur klinisk sociologi skulle kunna växa som de menar främst ligger i en förändring i läroplanen i sociologi på universitet som skulle göra undervisningen allmänt bättre och förändra förhållandet till samhället som skulle vara mer praktiskt orienterat (Wan och Wan, 2020).
Det har funnits två små tidskrifter som lades ned: Clinical Sociology Review och Sociological Practise. I jämförelse med psykoterapeutisk forskning är det knappt någon forskning som bedrivits systematiskt eftersom de få studier som fanns vara av låg vetenskaplig kvalitet: små grupper, ingen kontrollgrupp, auto-etnografi som metod, ingen tydlig uppföljning om effekterna osv. Det som finns kvar är Journal of Applied Social Science som tar upp väldigt lite om klinisk sociologi och inget om socioterapi i princip med undantag några artiklar som inte presenterar ny forskning återupprepar behovet av socioterapi (ex Cavanagh, 2021). En överblick över den minimala forskning som bedrivits är det tydligt att det saknas ett samlande forskningsprogram där diskussioner om prioritering, möjlighet, metoder osv görs.
En studie från 2024 illustrerar dessa ovannämnda brister genom att av alla viktigare och mer relevanta studier som behöver göras inom socioterapi har några forskare valt att fokusera på ”skratt-terapi” med autoetnografi och fallstudie som metod (Gonot-Schoupinsky, mfl, 2024). Visst kan humor ha en plats i socioterapi men att göra denna studie mot bakgrund av allt annat som behöver göras för att skapa ett samlat forskningsprogram är problematiskt. Det finns alltså ingen styrning i klinisk sociologi och socioterapi som fält som gör att det enda som produceras är studier med låg relevans, över-nischade och svaga metoder.
Denna översikt är från en genomläsning av alla artiklar i 3 tidskrifter och de böcker i klinisk sociologi som jag kunnat läsa. Flera av dessa artiklar och bokkapitel har ingen teorikoppling, vissa artiklar har mer fokus på diagnoser och kategoriseringar (Meacham, 2015) men det är få diagnoser som föreslås utan systematik och några har ett fokus på faktiskt praktik i mötet med individer och grupper. De har heller inte hängt med i den utveckling som görs inom sociologin hela tiden med nya teorier. De teorier som har använts kan användas mer uttömmande än hittills. De teorier som har använts täcker in en viss del av de teoretiska perspektiv som finns inom sociologi, men långt ifrån hela potentialen. Här är de flesta teorier som använts inom klinisk sociologi (ofta bar en gång): funktionalism, socialiserings teori (socioterpi som en omsocialisering), psykoanalytisk sociologi, kritisk teori (Cavanagh, 2021), grundad teori (Swan, 1985), sociala faktorer till hälsa (Lamonica & Boeri, 2015), Bronfenbrenners ekologisk teori (Grape, mfl, 2015), sociologiska fantasi generellt för ”community-baserat lärande” (Merenstein, 2015), Bourdieus habitus och kapital runt kapitalformen ”återhämtningskapital” (Zschua, 2016), empowerment (Fielding, 2014), symbolisk interaktionism (Church, 1985), känsloregler (Cutchbertson-Johnson & Gagan, 1993), Scheffs teori om skam och Berger & Luckmans social konsturktivism (Coyle, 1997, Fein, 1988), ”emotionell och intellektuellt lärande” genom Habermas och Scheff för att skapa en ideal talsituation (Bentz, 1992, Malhotra, 1987), affektiv rollteori (Fein, 1990), dramaturgisk teori (Sobal, 1991). Den mest vanligt förkommande teoriförankringen är symbolisk interaktionism med Mead, Colley, Goffman och Hochschild som vanligaste referenserna (ex Coyle, 1997, Sobal, 1991.
Det finns alltså mycket mer att hämta ifrån sociologins mångfald av teorier. Det är knappt man använt några av sociologins insikter. Märkligt är att inte ens Randall Collins teorier om interaktionsritualer och emotions energi har använts som skulle ligga nära till hands. Vidare utvecklingar av Collins teori som Summer-Efflers teori skulle vara väldigt användbara också (Summers- Effler, 2004). Sedan har man inte använt annan sociologi som kan vara mer marxistisk influerad. Exempel på teorier som skulle kunna användas är resonans (Rosa, 2020), interaktionsritualer och emotionell energi (Collins, 2004, Summer-Effler, 2004), positiv riskorientering (Furedi, 2019, Taleb, 2012), känsla av sammanhang (Antonovsky, 1979), kafkasquehet (Clegg, mfl, 2016), habitusklyfta, habitus, och kapital (Friedman, 2016), anomi, blasé attityd och likgitlighet (Trenter, 2000), överpsykologiserad (Cabanoz & Illouz, 2019), lagom perfekt (Hiltunen, 2017), governmentalitet (Foucault, 1991), dubbelt medvetande (Dubois, 1903), falskt medvetande (Marx), upplyst falskt medvetande (Sloterdijk, 1987), förtvivlan och pendlande mellan olika lydnadsformer (Paulsen, 2017) eller instrumentialiserad/mcdonaldisering (Ritzer, 2004).
De är några diagnoser som jobbats med inom klinisk sociologi. Vissa är psykiatriska diagnoser och ibland har man tagit in sociologiska diagnoser anomie, avförtrollning och alienation. Dock finns det en stor lucka i att ingen har försökt göra en större katalogisering av olika sociologiska diagnoser.
Det finns flera metoder, tekniker och övningar som föreslagits inom socioterapi och klinisk sociologi: Självhjälps-grupper som är sociologiskt informerade för en ”omstrukturering av självet” (Coyle, 1996), socioedukation, workshops, sociodrama och rollspelande, videofeedback och självkonfrontation (Rouse, 1998), uppgifter och hemläxor, journalskrivande, ändra definitionen av situationen och jobba på olika sätt: direkt, indirekt, samarbetande(Straus, 1984), ”socioemotionell återskapelse” genm att identifera ”sociala teman”, förbättra personens ”emotionella repertoar” och stödjas till att ”emotionellt ansvar” (Cuthbertson Johnson, 1996), ”identitetsempowerement” (Hall, 1996), familjeterapi, community terapier (Jiménez, mfl, 2019).
Klinisk sociologi har i de allra flesta artiklar jag läst ett fokus på att minska det negativa: minska sorg, ta bort drogberoende eller göra familjen funktionell. Sociologer som Rosa menar att sociologin behöver ta in mer i analysen vad det goda livet skulle kunna vara utifrån ett sociologiskt (Rosa, 2019). Detta menar jag behöver informera socioterapi/klinisk sociologi också. Det goda livet, där en del är att vara en medborgare som gör meningsfulla saker utanför sig själv är helt centralt. Det finns undantag med att vissa studier har använt sig av Habermas teori för kommunikativt förnuft, som har emancipation som mål. Klinisk sociologi har inte hittills lyckats använda sig av den kritiska potential som finns inom sociologi.