Här nedan följer olika tankar om hur ABT kan användas för att stödja terapeuten i mötet med klienten.
Först skulle man kunna säga att det som ska startas är en sociologisk sokratisk dialog. Den sociologiska sokratiska dialogen jämfört med en psykoterapeutisk sokratisk dialog inom psykoterapi kommer att fokusera på att stödja och bygga ett sociologiskt medvetande i klienten. Fokus är att utveckla kritik och sociologisk fantasi. Exempelvis se sina tankar som en del av ett system, av olika diskurser. Dialogen bygger på de tankar av kritik som redan finns hos de flesta människor på grund av det reflexiva lagret som människor har när de går igenom livet. Socioterapeuten lockar till att intensifiera den kritiken.
Socioterapeuten är dessutom en ”uppmärksamhetsmentor” som det kallats inom kognitiv sociologi (Zerubavel, 2015). Zerubavel är en av de som skrivit mycket i kognitiv sociologi med begrepp som optisk socialisering, ”moral focusing” och hur kulturen påverkar vår nyfikenhet (Zerubavel, 2015). Zerubavel menar att det finns uppmärksamhetssocialisering, att man kan ha ”uppmärksamhetsmentorer” exempelvis att experter guidar i oss vad vi ska fokusera på för att kunna ta in ett konstverk (Zerubavel, 2015, s. 65). Socioterapeutens jobb skulle kunna beskrivas som en uppmärksamhetsmentor för att stödja sökandet efter det goda livet.
ABT kan användas för att sätta upp mål med terapin efter socioanalysen. Grunden i ABT är att socioterapeuten ska stödja klienten i sina försök till eudaimonibalansering. Socioterapeuten stödjer i att se vad som kan vara blockerat, vad personen är bunden till för olika diskurser, socialiteter, matieraliteter, tankekedjor som gör att klienten befinner sig i olika obalanser.
Terapeuten kan själv guidas av ABT i samtalet. Det kan både användas för att göra analys av vilka balanser och obalanser det pågående samtalet befinner sig i. Exempel på balansdimensioner att tänka över i förhållandet mellan terapeuten och klinten. Först kommer balansdimensionens namn sedan vad balanstillståndet inom den dimension heter.
Rytm: Långsam snabbhet: Är det rätt rytm? Finns det tillräckligt med tid för att processen? Finns det en hastighet i förändring av obalanser till det bättre?
Risk: Tryggt risktagande: Finns det en trygg grund att ta risker som att vara sårbar och gå emot förtingligade tankekedjor?
Medborgarskap: Hjältefierat medborgarskap: talas klienten till som medborgare och moraliska aktörer? Inbäddad autonomi: känner klienten en gemenskap med terapeuten och samtidigt verktyg till att bygga agens?
Blomstring: Eudaimonisk hedonism: byggs resonans i mötet eller är smärtan i terapin något som kan bli njutningsfullt med insikt?
Lek: Lekifieriad spelfullhet: finns det en lekfullhet och humor i mötet?
Kamp: Diskonsensus: är tvivel och tillit i balans, bjuder terapeuten in till olika tolkningar och förståelse eller viftas frågor bort som oönskat motstånd? Riktas klienten in i medborgarkampen? Är det en statuskamp mellan terapeuten och klienten som hindrar ett möte som är produktivt?
Emotioner: Emotiv reflexivitet: byggs emotionell energi i mötet så att klienten och terapeuten känner momentum?
Uppmärksamhet: Utblickande inblick: vänder terapeuten klientens blick utåt mot samhället som gör att blicken som sedan riktas inåt blir mer informerad om dessa i grunden genom socialiserade blick?
Kropp: Kulturifierad naturlighet: förhåller sig samtalet till att kultur och natur är tätt sammantvinnat, där naturen behövs ta hänsyn till men inte får leda till en biologisering som att exempelvis se det biologiska som en för stor förklaringsfaktor till klientens problem?
Handling: Subjektivierad objektifiering: finns det en balans mellan att möta klienten som ett subjekt (som en annan människa) och objekt (använda tekniker)?
Identitet: Genuint låtsasande: undviks teaterskap alltså för stark rollintagning som Asplund (1987) sett leda till en alienation och hindrande av känslomässig förståelse? Undviks identitetsfundamentalism som exempelvis att överskatta behovet av autencitet?
ABT kan även användas för att analysera terapeuten själv och även interaktionen med klienten. Om terapeuten har manifesta obalanser i mötet med klienten kommer den interaktion blir mindre lyckad. Terapeuten kan göra en självanalys för att bygga ett liv där mer av balanser manifesteras och rutiniseras till den grad att de blir latenta och alltid kommer manifesteras. Det är också möjligt att göra en analys som enbart fokuserar på de balanstillstånd som behöver manifesteras i mötet. Man kan titta på listan med sociologiska diagnoser som obalanser och applicera det på sig själv som terapeut och mötet som en social situation som kan ha obalanser. Här är exempel på några obalanser som kan uppstå i mötet som man behöver minska risken för:
Medborgarskap: Terapin fokuserar mest på att person ska bli mer lycklig frånkopplat moralisk livsföring.
Uppmärksamhet: Terapin kan leda till en för stor inåtblick som kan förstora upp problemen för personen.
Kamp: Klienten fastnar antingen i accepterande av orättvisor i sitt liv eller tvärtom är för fast i olika konflikter.
Relationalitet: Terapeuten dominerar för mötet för mycket som kan leda till att klienten upplever skam eller rädsla, eller underskattar sin egen potential.
Fokus: Kan hamna i att vara fixerad vid en specifik del av livet och glöm det stora, eller tvärtom underskatta hur en del av livet kan ha väldigt stor påverkan på resten.
Simplexitet: Klienten kan vilja förenkla eller komplicera sitt liv för mycket.
Risk: Riskaversion kan dominera mötet.
Rytm: Det kan finnas en otålighet eller omvänt en resignation till förändring är möjligt. Personen kan vara fast i ett temporalt följarskap som gör det svårt att skapa en rytm som stödjer ett gott liv (Berglund, 2026).
Klokskap: Det kan bli en obalans i för mycket pratande (Moloney, 2013), eller att det blir för mycket förlitande på handlingar i form av övningar när klienten behöver ett samtal och möte.
Emotion: Det kan vara en överemotionaliserade bild av det goda livet, där lycka, frid och kärlek är för stor del, som hindrar personen att hitta lycka som är en biprodukt av etiskt liv där positiva känslor är en biprodukt snarare än huvudmål. Ett problem som kan uppstå i ett möte är att det blir för tungt där det inte är möjligt att bygga emotionell energi som klienten kan ta sig med för att orka göra förändringar i sitt liv (Collins, 2004).
Mening: Mötet kan bli avförtrollat där syftet med livet på ett djupare plan försvinner om fokus bara är på att öka funktionalitet.
Möjlighet: Det kan finnas både en bristande realism – hur läget är, men även bristande idealism – hur det skulle kunna vara (Neman, 2013).
Tid: Mötet kan hamna för mycket i dåtiden, nuet eller framtiden, som gör att man missar hur dessa olika tider kan vara en resurs för varandra om det organiseras väl.
Lek: Terapi har lätt att bli väldigt seriöst och dominerad av tunga och allvarsamma känslor. Lekfullhet är något som vissa erfarna terapeuter kan få in i samtalen och locka till lek hos den patienten. En terapeut om den lyckas med det gör det oftast implicit om det händer att få patienten att se de olika spel och lekar som kulturen och samhället erbjuder: delta i offentliga debatter, ta sig an utmaningar med ökad svårighetsgrad, tävla mot andra i att bli bättre osv.
Äventyr: Klienten kan vara fast antingen i ett liv med för stor spontanitet och oförutsägbarhet. Terapeuten kan för mycket motverka det genom att enskilt fokusera på ökad rutin och missa äventyr som dimension (Simmel, 1971, Berglund, 2026).
Handling: Klienten kan ha svårt att hantera sin egen agens. ABT utgår från att människan har distribuerad, partiell, begränsad och varierad agens och kognition (Berglund, 2026). Detta antagande är en god grund för att förhålla sig till ens eget liv. Att ge sig själv för stor agens gör det lätt att hamna i skam att man inte hanterat livet bättre. Att ge sig själv för lite agens gör att man förlorar möjligheten att ändra på saker. Med en balanserad syn på agens kan man öppna upp för att man via kulturella teknologier, övningar, materialiteter, naturen, diskurser och socialiteter kan bygga ett momentum mot ett önskat mål. Exempelvis kan man analysera hur man kan skapa mer lyckade sociala interaktioner både interpersonellt och intrapsykiskt för att få mer emotionell energi (Collins, 2004).
Identitet: Ett vanligt tillstånd att vara i är att man har reifierat självet (Paulsen, 2017). När man låst självet och identiteten är det svårt att skapa förändringar i livet.
Kropp: Det är vanligt att klienter har olika kulturella frikopplingar från kroppen som gör att man blockeras från det goda livet. Sömn, kost, tarmflora, träning, tid i naturen, tid runt andra människor. Den kulturella frikopplingen kan fortsätta i terapimötet om inte kroppen tas på allvar som en biosocialitet.
ABT kan även användas för en nätverksanalys där olika obalanser kan samverka som ett nätverk. De tillstånd som personen befinner sig i är emergent av olika balansdimensioner.
Slutligen kan ABT stödja vilka mål som sätts upp i terapeutiska mötet. Detta fångar ABT:s bidrag generellt som sociologisk teori men också vad den kan tillföra i den terapeutiska kontexten. Sökandet och görandet av det goda livet är komplext med flera olika dimensioner. Dessa dimensioner är dessutom inte enkla att maximera i sig utan det är snarare en balansering på grund av att varje dimension innehåller tvetydigheter, dilemman och paradoxer. Detta fångar den komplexitet som en individ kan ställas inför. Sedan behöver man inte som terapeut rama in det att man har massor av dimensioner som man är obalanserad i men man kan ta det lite i taget exempelvis. En god socioterapeut kan peka på aktiviteter, socialiteter, materialiteter, praktiker som kan stödja flera positiva förändringar i flera balansdimensioner samtidigt.
Medborgarskap: Hjältefierat medborgarskap - är att sökande efter goda livet genom att ta på sig ansvar och offra sig för det samhälle man är en del av med en universalistisk/aristotelisk etik, bortom lokala konventioner. Hjälteskapet är inbäddat i ett medborgskapande. Exempel på obalans är simulerat hjälteskap när en idrottare eller kändis behandlas som en hjälte utan att vara kopplat till ett medborgarskap.
Uppmärksamhet: Utblickande inblick: fokus är på det yttre där man drivs av ett syfte bortom sig själv, med en stark omsorg om den andre som blir en grund för omsorg om det egna självet. Exempel på en obalans är den narcissistiska inblicken som förstorar självet.
Kamp: Diskonsensus är en balans mellan dissensus och konsensus. Aktören strävar efter frihet från dominans i alla former där kamp genom samarbete och konflikt är balanserat. Exempel på en obalans är brutalisering där motståndet/konflikten mot andra växt till den grad att aktören är beredd att med våld brutalisera andra aktörer.
Relationalitet: Inbäddad autonomi: balans mellan att ha autonomi och vara inbäddad i en gemenskap, balans mellan närhet och distans, medborgarskap och privatliv. Exempel på en obalans är urbäddad heteronomi som i en marginalisering och exkludering från en politisk gemenskap som man samtidigt styrs av.
Fokus: Specialiserad systematik: där det finns en systematik blandad med specialisering, i hur man agerar, tänker och söker det goda. Exempel på en obalans är överspecialiserad som gör att man inte bidrar i samordningen av olika handlingar i medborgarskapet.
Komplexitet: Simplexitet: en balans mellan enkelhet och komplexitet, som ett sätt att hantera att leva i ett komplext system med genuin osäkerhet som till exempel kan kräva att utgå från olika tumregler som guide. Exempel på en obalans är överkomplexitet där onödig komplexitet hindrar sökande och görande av det goda livet.
Risk: Tryggt risktagande: en ontologisk trygghet till sin omgivning och sig själv som stödjer produktiva och äventyrliga risker för medborgarskapet. Exempel på obalanser är klichéartat eller hedonistiskt risktagande där risken är till för ens egen njutning frånkopplat andras välfärd.
Mening: Rationell förtrollning: balans mellan sökande efter sanning och samtidigt sökande efter att förtrolla sitt varande. Exempel på obalans är irrationell förtrollning är varufetish (Marx i Ritzer, 1999).
Möjlighet: Realistisk idealism/kritisk optimism: balans mellan idealism och realism, eller kritik och optimism. Realism och idealism behöver vara i balans för vuxenhet enligt filosofen (Nieman 2013), att kunna tänka idealistiskt men att grunda det i nuet, vardagen och i närkampen med nuet, att vara optimistisk och hoppfull men grundad i en kritisk medvetenhet (Holmes, 2016). Exempel på en obalans är grym optimism (Berlant, 2011) där aktören har ett ogrundat hopp i förändring som hindrar riktig förändring.
Blomstring: Eudaimonisk hedonism: lyckokänslor av olika slag som främst kommer som en biprodukt av ett etiskt liv men ibland också enkla njutningar som inte har en koppling till ett det optimalt moraliska livet. Exempel på obalanser är lidande njutning från ett beroende eller ansträngande vila från exempelvis prokrastinering eller att lycka söks uteslutande genom hedonistiska medel.
Lek: Lekifierad spelfullhet: där lekar och spel används för att sökande efter det goda livet. Exempel på en obalans är depressivt konkurrenssyndrom (Davies, 2017) som är ett överskott av tävlan i ett samhälle som leder till depressivitet.
Tid: Historiemedvetenhet: balans i att hantera dåtid, nu och framtid. Exempel på obalanser är nostalgi eller nufokus (Bauman, 2008, 2017, Furedi, 2019)
Äventyr: Spontaniserad rutin: rutiner som möjliggör äventyr. Exempel på en obalans är över-rutinisering/vardagifiering där livet upplevs som dominerad av samma rutin utan någon variation.
Handling: Subjektivierad självobjektifering - sobjektifering: en balans i att använda eller objektifiera sig som ett instrument utan att enbart bli ett instrument för sig själv och andra, samt att stärka sin subjektivitet. Subjektivierad tas från Touraines teori i betydelsen av ”viljan att bli en aktör” (1995) och subjektivitet som i betydelsen en upplevelse som är personlig och förkroppsligad. Sobjektifering kan liknas vid den kritiska cyborg efter Haraway (1985), som använder sig själv som instrument utan att göra sig själv till en ”glad robot” (eng cherfull robot) (Mills, 1956). Exempel på en obalans är robotifiering/objektifiering där aktören slutat vara ett subjekt för andra och/eller sig själv.
Kropp: Kulturifierad naturlighet: kulturella teknologier och dispositioner som stödjer människans genetik och hjärnplasticitet, samt är anpassad för variation av kroppar i funktion. Exempel på en obalans är biologisering när det biologiska konstrueras som för stor förklaringsfaktor till ett beteende.
Klokskap: Reflexivt handlande: balans mellan handling och reflektion i olika former som bildning, medvetandefiering (Freire, 2000), paktivitet (Bornemark, 2020) och kynism (Sloterdijk, 1984). Exempel på obalans är oreflekterad handling i form av pseudohandling (Zizek) där handling sker som är oreflekterad.
Emotioner: Reflexiv emotionalitet: emotioner och reflexivitet stödjer varandra i sökande efter ett gott liv. Exempel på en obalans är intellektualisering (Turner, 2006) där en hyper-reflexivitet trycker undan den känslomässiga dimensionen.
Rytm: Långsam snabbhet: tempot och rytmen i livet är vitaliserande och anpassad för hjältefierat medborgarskap. Exempel på en obalans är temporalt följarskap där aktören inte har inflytande över rytmen i ens liv.
Identitet: Genuint låtsasande: att balansera olika identitetsteknologier där finns en viss grad av genuinitet men även performivitet för att stödja det goda livet. Denna underbalans inkluderar hur vi förhåller oss till genus, etnicitet, nation och klass etc. Exempel på en obalans är autenticetskris (Moehller & D’ambriaso, 2021) i att inte kunna nå fram till idealet om autencitet på grund av olösliga paradoxer som följer med det strävandet.