Dimensionen av äventyr har inom sociologi mest explicit undersökts av Georg Simmel (1971), men teman som spontanitet, variation och rutin har återkommande varit centrala i sociologin. Simmel definierar äventyr som ett ”dropping out of the continuity of life”, något utanför det vanliga livet (Simmel, 1971). Minnet av äventyret får drag av en dröm, ju mer det var ett äventyr desto mer drömlikt blir det för oss. Simmel ser också en likhet mellan äventyraren och konstnären, för konstnären skär också ut en del av livets kontinuitet och gör det till något större. Simmel ser äventyraren som den ahistoriska individen, som lever i nuet, till exempel Casanovas ”erotic-adventorus life” som var "dominerad av känslan av nuet”. Äventyreraren låter slumpen bli en del av en större mening. Slumpen och nödvändigheten är i en växelverkan i äventyret. Simmel menar att livet i sig kan ses som ett äventyr, det är en attityd till livet, ett ”över-liv”, där totalitet av livet är kopplad till det partikulära. Äventyr menar Simmel är olika synteser mellan ”activity and passivity, between what we conquer and what is given to us.”. Livet blir ett ”conquest” och något vi kastats in i. Äventyret kombinerar säkerhet och osäkerhet – går framåt som att det måste lyckas och ändå veta att det inte är säkert. Äventyret ”intensifierar” livet menar Simmel samtidigt som många går miste om det på grund av att ”mycket av livet är fientligt mot äventyr”.
Äventyrifierad/Spontaniserad rutin: rutiner som möjliggör äventyr. Äventyr som en balansering i ABT är en balansering mellan spontanitet och rutin. Det är en spontanitet och äventyr i att man bygger upp vanor/rutiner för att försätta sig i äventyret som en ”form av upplevelse” (Simmel, 1971). Äventyrifiering är att kasta sig in i ett liv, ett äventyr, där saker står på spel. Detta är i kontrast till det liv som vissa har som är överrutiniserat där spontanitet inte får plats, vi är en kugge i en maskin, fast i en järnbur som har krympt vårt liv eller dominerad av en passiviserad vardag (Lefebvre, 1991). Äventyret kan dock samtidigt vara en del av vardagen, men det som krävs är att det finns rutiner där vi kan upptäcka nya saker och vi gör saker där något står på spel. Äventyr är uppslukande och formar nuet, ett ”över-liv” som Simmel kallade det.
Rutiner är centralt för ett meningsfullt liv. De behövs för en ontologisk trygghet (Giddens) och de är återkommande att stora prestationer, genombrott och kreativitet kommer genom vanan att arbeta ofta och kontinuerligt som tex i Nietzsche eller Darwins liv. Till exempel rutinen att hamna i djupt fokus är centralt för att skapa nytt (Newport, 2016). Exempel på spontaniserad rutin eller äventyrifierad rutin är den som läser, den som startar nya projekt eller den som är med i politiska aktiviteter. Där det är ett långsiktiga åtagande som öppnar för ett äventyr och spontanitet. Simmel lyfter fram konstnären som en äventyrare. En annan karaktär som omfamnar äventyret är flanören där Baudelaire i Paris är den typiska arketypen. Staden blir en plats för äventyr, de sociala mötena blir grunden för äventyret. Äventyret är alltså något i grunden socialt och kommer få dess former, konturer, innehåll och grad av intensitet från de sociala interaktioner, praktiker, diskurser som finns i samhället. Äventyret är kopplat till risktagande och medborgarskapet främst. Äventyret innebär risker och det riktiga äventyret för hjälten är äventyret är inbäddat i medborgarkampen i strävande efter det goda livet.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Feläventyriserad/simulerat äventyr: i stället för att leva det egna äventyret fylls vardagen och ledighet upp med äventyr från underhållning av olika slag. Den underhållningen och äventyret man följer blir som en ställföreträdare, som minskar viljan att ha ett äventyr i det egna livet. Detta skulle också kunna ses som en hedonistisk dramatisering av livet, där dramat är andras, du som voyeur tar del av andras drama som kan vara helt simulerat som i populära serier som Ex on The beach. Dessa TV-shower kan också ha inslag av lek och spel vilket kopplar till dimensionen lekifierad spelfullhet där leken blir passiviserande och hedonistisk, i stället för att rikta livet mot en seriös lek.
Ospontan rutin – vardagifierad, överrutiniserad, byråkratiserad är en där rutin har tagit över i vardagen. Vardagen har blivit inrutad i vanor som är helt förutsägbara och känsla av att vara i en Greyhound Day finns närvarande. Det kan vara rutiner på jobbet vid ett rullande band eller en byråkrati med samma uppgifter. Äventyret är helt borta, finns ingen spänning, knappt någon variation och om det finns variation är det en irriterande sådan av olika former av små bekymmer, med bilen som går sönder, bråk om vem som ska städa etcetera. Vardagifierad efter Lefebvre (2004) är den passiviseringen som skett där man dragit sig undan en ”överkomplexitet” från samhället som upplevs som för tung och svår. Vardagifierad är tillstånd av passivitet, inordning, inrutning, med uppdelningen mellan det privata och arbetet där det inte finns tid för gemenskap, kreativitet, aktivitet och medborgarskap. Simuleringen av äventyr i media är vardagens följeslagare som gör den möjlig att utstå, vi har haft en vikarie för vårt eget äventyr.
En del av den ospontana rutinen är trivialiteten. Trivialiseringen av livet som kommer av ökad irrationalitet, kan likaväl komma av en förtrollning av triviala saker och fenomen. Förtrollningen av varor och tävlingar gör att vi kan fylla konversationer med förtrollade trivialiteter. Vi ser det inte som trivialiteter, för det har ett skimmer över sig. En vara kan man spendera hela sitt liv med att vara fanatisk runt, exempelvis stå i kö i dagar för ett nytt Iphone-släpp, eller stå i kö för att en ny sminkbutik ska öppna av en känd influencer. Det är olika realityserier fylld med triviala och klichéartade drama som upprepas utan större variation, djup eller komplexitet. Det finns tillräckligt med variation för att den lättroade publiken inte ska bli uttråkad. Detta är möjligt för att deras egna liv har fyllts av trivialiteter. Inget större äventyr. Livet äts upp av trivialiteter av irrationaliteter som att vi spenderar våra liv i den privata sfären.
Klichéäventyr/Rutiniserade äventyr – är när man tar del av äventyr som har rutiniserats genom att de antingen gjorts av många innan så det finns inget att upptäcka, eller att det är ett äventyr som skapats av ett företag som det finns en rutin kring för att maximera vinst. Turistifiering (Taleb, 2012) är ett sätt att leva där man upptäcker livet som en turist, i stället som äventyrare eller flanör. Man är skyddad från insidan av all inclusive hotellets stängsel, man går på olika aktiviteter som är planerad i förväg och formaliserade.
Spontaniserad orutin eller impulsiv spontanitet är när spontaniteten tar över och är okontrollerad. När inspirationen finns kan personen hänge sig åt sina intressen eller mål i livet, och ibland kan ett kortlivat intresse för politik eller någon fråga dyka upp för att snabbt lämna. Spontaniteten är impulsstyrd och meningslös, en del av domineringen av en app eller tv-spel eller varufierad som en del av digitalt arbete (Fuchs, 2017). Äventyr kan också vara inkorporerat i att någon annan skapat ett ”äventyr” som du följer som är färdigbestämt, till exempel i konsumtionens sfär eller ett datorspel. Klichéartade äventyr och risker i att ta olagliga substanser och/eller själviska risker. Det är äventyr som är hedonistiska och privatiserade, de är inte äventyr som är del av något större kopplat till ett medborgarskap eller hjälteskap. Det är likt den hyperverkliga konsumeristiska äventyret som Baudriallard har beskrivit där vi leds vidare av en ”universialiserad nyfikenhet”, allt är precist planerat av stora företag (Baudriallard, 1998).
En annan form av överskott av rutin som ligger nära vardagifierad som tillstånd, är att vara förvarad. Förvarad beskriver ett tillstånd där individen genomgår livet utan att uppleva en verklig förvandling eller personlig utveckling, utan snarare konstant hålls i ett tillstånd av passiv förvaring. Detta manifesteras tydligt i skolans roll som en förvaringsinstitution, där elever snarare formas för att följa regler än att blomstra (Allelin, 2019). Skolan kan upplevas som ett fängelse där man tvingas följa order och genomlida en slags "dom" för ett brott man aldrig begått. Upplevelsen av skolan som förvaring kan bli självförstärkande, då obalanser som uppstår där kan öka risken för framtida kriminalitet och ytterligare förvaring – exempelvis i ett faktiskt fängelse. Förvaringen blir en del av individens habitus, där livet handlar om att hantera olika former av förvaringsstrukturer: skolan, arbetsplatsen och i vissa fall hemmet. Förvaringen leder också till motståndsförsök, men dessa kan paradoxalt nog förstärka fängelsets väggar. Detta sker när individer som försöker bryta sig fria i stället hamnar i arbeten med låga statusnivåer, hög exploatering och höga sociala förväntningar (Willis, 1970, Dovemark, mfl, 2015). I vissa extrema fall blir förvaringen ett livsmönster, där skola och fängelse bildar en kontinuerlig kedja som blockerar vägen till ett gott liv, en god utbildning och andra möjligheter (Wacquant, 1999). Förvaring är inte begränsat till skola och fängelse utan kan även vara kopplat till hemmet, som i kvinnors erfarenheter av att vara hemmafruar, där förvaringen blir en del av ett strukturellt förtryck. Det kan också beskriva känslan av att vara "fast" i ett arbete, där man reduceras till att vara närvarande mellan 9 och 17 enbart för att överleva. Ted Kaczynski argumenterade för att det moderna samhället kräver minimalt kunnande och i stället prioriterar lydnad – en central del av förvaringen. Lydnaden handlar ofta om att vara fysiskt bunden till en plats under återkommande tidpunkter, vilket skapar en känsla av passivitet och brist på kontroll. Förvaringen kan i vissa fall internaliseras, där individen anpassar sig och börjar uppleva förvaringen som trygghet – ett slags sociologiskt "Stockholmssyndrom". Arlie Hochschild har beskrivit detta i sin forskning om arbetsplatser, där vissa människor hellre stannar på jobbet än att umgås med sina familjer. Samma tema syns i filmen Wall-E, där hela samhället har blivit en förvaringsstruktur för människor som har tappat förmågan att styra sina egna liv och i stället passivt konsumerar underhållning. I extrema fall handlar förvaring om flyktingläger och statliga gränser, där individer hålls fångna i vad Giorgio Agamben beskriver som "det nakna livet" (1998) och nekropolitikens logik (Mbembe, 2003). Förvaring blir här en form av exploatering, där billiga arbetskraftsstrukturer byggs för att sänka kostnaderna för en stor fängelsepopulation (Wacquant, 1999). Fängelseförvaring är särskilt problematisk eftersom det sällan leder till någon verklig rehabilitering. Samhället utanför fängelset är fyllt av patologier, och dessa intensifieras inom fängelsets väggar. Dessutom gör strukturer som höga utbildningskostnader det svårt för fångar att bryta sig fria och skapa sig en bättre framtid, eftersom utbildning riskerar att uppfattas som en "belöning" för brottsligt beteende. Förvaringen är också en känsla av maktlöshet – att inte vara agent i sitt eget liv. Det moderna samhället, som Ulrich Beck beskriver som ett risksamhälle, förvandlar människor till deltagare i experiment de inte har valt (1992). Förvaringskänslan sammanlänkas med andra sociala diagnoser som alienation, anomi, fatalism och grym pessimism. Att vara förvarad är en metafor för att beskriva en existens där individen hålls i en konstant reproduktion av strukturer, utan möjlighet till förändring eller utveckling. Detta begrepp ger en ny ram för att förstå de överlappande aspekterna av sociala tillstånd, där individens liv formas och begränsas av externa krafter som prioriterar kontroll och lydnad framför frihet och kreativitet.