Unlike Werther, Goethe was a genius, with the brilliance, energy, and resourcefulness that enabled him to overcome the class discrimination he faced. - Scheff, 1990, 120
”Ultimately, it is the community that cures… What happens, however, if the community itself is disordered” (?) (Reiff, 2006, 57)
No one had paid George any attention for years. Now doctors, attendants, and nurses all talked to him and watched eagerly to see what effect the drug would have. His condition improved rapidly. After only two weeks of the drug treatment he was moved to a ward for less disturbed patients where he took part in a number of activities. Soon he was doing so well that he was promoted again. By this time he had lively relationships with the other patients and many members of the hospital staff. He began to spend several hours a day with paints and clays, using them to express the rich fantasy life that had previously interested no one. His doctors marvelled. Attendants praised his skill. George was released from the hospital thirty-eight days after his first dose of Thorazine. While he was signing out he remembered that he had left something behind, went back to his room, and returned with an old sock. The puzzled attendant who asked to see it found thirty-eight Thorazine pills carefully stashed inside the sock. Why, then, had George suddenly come to life? - Dallett 1988, 15 i Mills, 2014
Philosophy leads to death, sociology leads to suicide. - Baudriallard
Where Freud is in total agreement with Weber is in his view that the whole Promethean megastructure of modernity, forged of iron and fire, has failed to make people happy and has generated discontents all of its own. The modern metropolis, the city that never sleeps, is also the city that never stops suffering. It is a city of a million nightmares, a million neuroses, a million painful stories. It is a city of broken families, deracinated lives, constant anxieties, in short, a phantasmagoria of unhappiness. - Yvannis, 2005
Nowadays people often feel that their private lives are a series of traps. They sense that within their everyday worlds, they cannot overcome their troubles, and in this feeling, they are often quite correct. What ordinary people are directly aware of and what they try to do are bounded by the private orbits in which they live; their visions and their powers are limited to the close-up scenes of job, family, neighborhood; in other milieux, they move vicariously and remain spectators. And the more aware they become, however vaguely, of ambitions and of threats which transcend their immediate locales, the more trapped they seem to feel. - C Wright Mill
As the situation becomes the object of their cognition, the naïve or magical perception which produced their fatalism gives way to perception which is able to perceive itself even as it perceives reality, and can thus be critically objective about that reality. A deepened consciousness of their situation leads people to apprehend that situation as an historical reality susceptible of transformation. Resignation gives way to the drive for transformation and inquiry. – Friere
You don’t think about tasks, spreadsheets and things productive for capitalist society, but instead about things that bring you joy? I diagnose you with Maladaptive Daydreaming. - Instagramkontot Rhizomatic Memer
Ett problem med den terapeutiska inriktningen är dock att målet om harmonisk samhällsanpassning inte utmanas. - Paulsen, 2020, 264
The pandemic of mental anguish that afflicts our time cannot be properly understood, or healed, if viewed as a private problem suffered by damaged individuals. - Fisher, 2011
The individual is led to believe that with a little self-help alienation will be washed down the drain like dirt in a sparkling sink. - Jacoby, 1996, 67
Psykoterapi och psykofarmaka är det som idag främst används för den moderna ”själavården”. Denna vård har haft blandade effekter. Psykoterapi och psykiatri verkar ha tillräckligt med problem för att andra vägar till bättre fungerande själavård behöver utforskas. Denna bok är en reaktion mot det monopol på diagnosticering, analys och övning som psykologi och framför allt psykiatri har (Cohen, 2016, Morrall, 2008). Detta monopol dominerar samtidigt som sociologer också gillar att ställa diagnoser och analysera. Social teori kan dessutom sägas ha en terapeutisk grund och syftar till att vara läkande (Reiff, 2006). Sociologiska diagnoser har ställts på människan i kontexten av hennes situation. Psykologi har försökt diagnosticera det som är avvikande från det normala, där gränsen för diagnos placeras som ett uttryck för en dysfunktion hos individen (APA, 2013). När psykologi har diagnosticerat det avvikande, har sociologin ofta diagnosticerat det normala.
Pierre Bourdieu har föreslagit att sociologi är att forma vapen, en kampsport för själv-försvar, visa det som är dolt och vara förundrad för det man ”alltid trott sig förstå”, som syns i andra citat av honom:
The function of sociology, as of every science, is to reveal that which is hidden.
If the sociologist has a role, it is probably more to furnish weapons than to give lessons.
I often say that sociology is a martial art, a means of self-defense. Basically, you use it to defend yourself, without having the right to use it for unfair attacks.
The difficulty, in sociology, is to manage to think in a completely astonished and disconcerted way about things you thought you had always understood.
Denna bok kan ses som ett sätt att forma sociologiska vapen i sökande efter det goda livet.
Roland Paulsen pekar på hur det dagens samtid är dominerad av tanken av en inåtriktad omsorg om självet (2020). Paulsen menar i stället att den bättre omsorgen om självet är att blicka utåt mot världen för att försöka göra den bättre (2020). Paulsen gör sällskap andra tänkare som pekat på den mening individen söker finns i projekt utanför självet (ex Yeager, mfl, 2013, Frankl, 2006, Taylor, 1991). Charles Taylor har pekat på hur dagens modernitet präglas av en ”maliase”, ett obehag eller en sjukdom, på grund av att det finns en meningsbrist som gör att människor går miste om en känsla av helhet (eng fullness) (2007, 2021). Nietzsche skrev de bevingade orden: ”We have discovered happiness, says the Last man, and blinks.” Nietzsche såg tidigt i moderniteten en passiv nihilism som gör lycka till det yttersta målet i livet som tränger undan ära, spänning, heroism, dygder och äventyr.
Lindblom beskriver passande dagens samtid som ”svårlevd” (2023). Denna svårlevdhet beror delvis på ett bristande språk om hur och varför det är svårlevt. Denna bok är ett förslag på hur sociologi kan användas för att skapa ett alternativ språk till det dominanta psykologiska och psykiatriska genom socioanalys och sociologiska diagnoser. Det är vidare ett förslag för hur socioterapi som praktik kan återupptas och bli ett forskningsprogram som kan leda till socioedukation, socioterapeutisk praktik och även sociologiserad ”själv”-hjälp. McGee (2005) och Paulsen (2020) är de sociologer som argumenterat för en sociologisk självhjälp. Detta är en bok om hur sociologi kan stödja sökande, strävandet och görande av det goda livet. Det finns flera sociologer som pekat på vikten av inte bara visa på det problematiska med kritik som är av vikt, utan också visa på alternativ och bygga en sociologisk praktisk klokskap (Rosa, 2019, Holmes, 2016, Paulsen, 2020, Thompson & Thompson, 2019, Bourdieu, 2001, Lamont, 2023, Savage, 2021).
Denna bok släpps i samband med boken Mediokersamhället och Aristotelisk Balansteori (ABT) (Berglund, 2026). Den boken är ett försök till en systematisering av sökande och görande av det goda livet. Den boken analyserar samhällets brister i att stödja människor sökande efter blomstring i ekonomi, politik, offentlighet, teknologi, kultur, utbildning. Denna bok kommer att använda ABT som grund för mer praktiskt försöka förändra samhället genom spridning av sociologiskt medvetande. Dessa böcker ser jag som komplement till varandra. Den förra boken lägger grunden för ABT som teori och i denna appliceras teorin i en socioterapeutisk kontext för att utmana psykologi, psykoterapi och psykiatri som dominanta konfigurationer för ”själavård”.
Denna bok kan ses som en komplementdiskurs till men också som en motståndsdiskurs mot den förhärskade psykiatriska hegemonin (Cohen, 2016, Rose, 2019) och psykoterapeutiska diskursen (Illouz, 2008, Furedi, 2004, 2017). Det görs genom att förena den begreppsapparat som redan finns inom sociologi och sätta den som ett tydligare formulerat alternativ till psykiatriska diskursen. Diagnoser och begrepp som används för att förstå oss själva kommer med makt, både repressiv, kontrollerande och produktiv. Det formar oss. Sociologer har också fokuserat på politiska funktioner och förklaringar till varför den psykiatriska diskursen blivit så stark i samhället (Cohen, 2016, Rose, 2019). Det som flera sociologer har pekat på är psykiatrins avpolitiserande påverkan i det stora hela, och mindre fall en omformning av det politiska engagemanget med en psykiatrisk subjektivitet. Att se sig själv som ha “egentlig depression” eller att som vissa psykiatriker pratat om “biologisk depression” är en stor skillnad mot att kalla sig för alienerad, atomiserad och infantiliserad. Diagnoser är begrepp, alltså som i svensken att greppa efter verkligheten och med annorlunda begrepp kan vi greppa verkligheten på annorlunda sätt.
Denna bok kan användas som ett sätt att diagnosticera sig själv inbäddad i det sociala och framför allt den sociala värld man är en del av som påverkar en. Den ska användas heuristiskt, alltså inte som en slutgiltig sanning. En förståelse sociologisk förståelse av depression öppnar upp för en helt annan formulering av den svårighet man befinner sig i. Sociologiska diagnoser som kan bygga en annan förståelse är exempelvis alienation, blasé attityd på grund av överstimulering (Simmel, 1971), anomi och solipsism (Durkheim, 1950), undandragande från gemenskaper (Tocquville i Lipset, 1963), avförtrollning (Weber, 2001), rädsla för risker (Furedi, 2019), trött av konkurrens (Davies, 2015), låg emotionell energi på grund av misslyckade sociala interaktioner (Collins, 2004), acceleration (Rosa, 2013), meningslöshetens spöke (Sennett, 2002), atomiserad boende och infrastruktur (Berglund, 2026) och teknologifierad (Postman, 1984, 1991). Tillsammans är dessa olika sociologiska diagnoser och tillstånd från olika sociologer något som bygger upp en formulering (Rose, 2019) som skiljer sig till stora delar från en psykiatriskt grundad diagnos.
Skämtet är att om du går till en psykoterapeut med ångest om klimatförändringar, exempelvis risken att ”Atlantaströmmen” alltså AMOC (Atlantic Meridional Overturning Circulation) skulle försvagas eller kollapsa, så skulle den KBT-orienterade psykoterapeuten fråga vad det finns för ”bevis” för ens ”katastroftänkande”. Detta skämt utgår från att psykoterapi ofta antar att negativa tankar är ”irrationella” som inte grundade i verkligheten. Aversion för en klimatkollaps liknas vid en fobi eller undvikande beteende. Problemet med denna inramning är att samtidsmänniskan ställs inför utmaningar som är mycket större än individen och där vissa är på en potentiell katastrofal nivå som man vill undvika. Risker som klimatförändringar som vi redan befinner oss i är ett typexempel på att dagens samhälle kan beskrivas både som ett ”laboratoriesamhälle” där vi utför experiment på oss själva på samhällelig nivå med nya tekniker och samtidigt ett ”risksamhälle” på grund av att risker som följer med de nya teknikerna (Beck, 1992).
Skämtet ovan är ett möte med en dålig psykoterapeut som inte validerar de känslor som personen har som giltiga. Det är en psykolog som inte har en förståelse eller träning i den psykologiska forskning som gjorts inom klimatpsykologi. I dag finns det psykoterapeuter som är specialiserade för ”klimatångest” eller ”klimatoro” som tillstånd och mer brett ”politisk ångest”. Dessa klimatpsykologer skulle inte bemöta personen som i skämtet. Det som generell psykoterapi men även klimatpsykologerna saknar är dock det som sociologisk fantasi kan komplettera och stödja klienten. Det är vad som ska föreslås här eftersom det inte bara är det avvikande som behöver läkas utan även normaliteten.
Sociologisk terapi som presenteras här skulle diagnosticera likt sociologer gjort innan, de patologier eller obalanser som lett fram till klimatkrisen och vad som gör att det fortfarande inte görs tillräckligt. Socioterapi skulle diagnosticera det samhälle och socialiteter man är inbäddad i som gör att klimatförändringar kan få fortgå. Exempelvis är ett problem som identifierat som oförmåga till att agera mot klimatförändringar är att samtidsmänniskan ofta lever som i en ”dubbel verklighet” som skyddar en mot insikter, där man pendlar mellan apati och ilska som gör att man inte kan bygga upp momentum och energi för att metodiskt försöka agera för att lösa problem kopplat till klimatförändringar (Noorgard, 2011). Psykoterapeutiskt tänkande tenderar att se katastroftänkande som irrationellt, medan socioterapi skulle se brist i insikten om potentiell katastrof som irrationellt. Socioterapi skulle dock inte leda till att man ska gå uppmuntras in i ett ”katastroftänkande” per se som skulle vara en form av fatalism. Socioterapi skulle i stället kunna stödja en ”kritisk optimism” (Holmes, 2016) där man inte blundar inför de problem, dilemman, tvetydigheter, paradoxer som människan möter, och samtidigt försöka stödja och kultivera optimism och mod. Det handlar varken om att förstora problemet eller förminska det, utan möta det precis som det är. Förändringar i AMOC ska hanteras med en balans mellan olika sätt att förstå risk för att fånga den epistemiska och moraliska osäkerheten. Det som blivit dominant i dagens risksamhälle angående klimatet är ensidigt en attityd av ”låt-gå” eller ”låt-oss-se” där man ser vad som händer innan man agerar utifrån en försiktighetsprincip (Taleb, 2012). I kontexten av klimatförändringar skulle socioterapi inte handla om alarmism utan om att förhålla sig med mod inför olika sätt att betrakta genuin osäkerhet. Socioterapin behöver stödja klienten till att kunna hantera risken för Atlantströmmens kollaps utan att det ska leda till fatalism, ogrundat hopp, mysticism, osv, i stället som sagt kritisk optimism (Holmes, 2016). Skämtet om en dålig socioterapeut skulle vara att man går till den för att få stöd med oroskänslor inför klimatet. Socioterapeuten skulle då validera ens känslor men peka på att man är fast i strukturerna. Detta skulle vara lika dåligt där klienten lämnas med fatalism, en grym pessimism, som en spegelbild av en grym optimism (Berlant, 2011) som en psykoterapi som döljer komplexitet kan leda till.
Psykoterapeutiseringen och psykiatrisieringen av samhället och människors medvetande kan dessutom i sig ses som en bidragande orsak till klimatkrisen. Detta är för att dess effekter generellt har varit avpolitiserande, emotionaliserande av livsmål som decentrerat moraliska livsmål, skapat en skörhet ibland generellt (Furedi, 2004, Morrall, 2008) men framför allt skörhet i förhållande till att agera som en medborgare i mötet med olika samhälleliga problem (Sennett, 2002, 2013), decentrerat kulturella och diskursiva resurser som stödjer ett liv fyllt av samhälleliga problem som gör att de privata tragedierna blir mindre centrerade och förstorade (Furedi, 2019, Nussbaum, 2003, 2011). Psykoterapi har varit en del av en livsstilifiering av samtiden där man lever ett ”gott” liv frånkopplat det moraliska värdet och alltså ett etiskt gott liv (Berglund, 2026, Bellah, mfl, 1984, Taylor, 1991, 2001, McKerracher, 2023) eftersom mål som sätts upp i psykoterapi är ”lycka”, ”flexibilitet”, ”insikt” eller ”bättre på att kommunicera” (Illouz, 2008, 2019, Furedi, 2019). Mål som mod (Furedi, 2019), hjälteskap (Taylor, 2001, 2004, Becker, 1973), förvaltande (Jackall, 2010), negation (Adorno, 1973), ansvar (Arendt, 1998), omsorg (Tronto, 1993, Paulsen, 2020), medvetandefiering (Friere, 2000), äventyr (Simmel, 1971), blomstring, klokskap för och i samhället inte bara det egna livet, blir i psykoterapins tidevarv mindre framträdande.
Om psykoterapi generellt tenderar att stödja klienten som en privatiserad person, så syftar socioterapi till att vända sig till klienten som en medborgare och stödja den i en ”medborgarkamp” (Berglund, 2026) där man kämpar för det gemensamma goda.
Sociologisk terapi är ett försök till att via det sociala bättre möta det tomrum som psykoterapi inte kunnat fylla. Den här bokens tes är att det görs bättre genom att använda den sociologiska klokskapen som byggts upp där orsaker och lösningar sökes i det sociala mer än i en individ som förstås för abstrahared från resten av samhället. Samtidsmänniskans förhållande till klimatkrisen är bara ett exempel hur samhället formar hur vi mår. Det är inte bara de som upplever sig ha ”klimatångest” som påverkas utan alla påverkas även de som upplever sig vara oberörda. Oberördheten kan vara en likgiltighet inför vad som händer med en själv och andra människor. Sociologisk terapi syftar till att kunna vara användbart för olika problem och tillstånd man kan befinna sig i, även de som inte är medvetna om sina problem.
Denna bok är alltså ett försök till att skapa en annan ”diagnostisk kultur” (Brinkmann, 2016), en diagnostisk kultur som kan stödja ett sökande efter det goda livet utifrån sociologisk klokskap.