Hjältefierat medborgarskap - är att sökande efter goda livet genom att ta på sig ansvar och offra sig för gemensamma goda. Hjälteskapet är inbäddat i ett medborgskapande.
Medborgarskap går till kärnan av sociologi i bemärkelsen vad är människors förhållande, förpliktelser för omsorg om andra människor i det politiska. Omsorg är en praktik som är kopplad till alla balansdimensioner, men medborgarskapsdimension ger den ett mer upphöjt innehåll, som inte bara är lokalt. Det är medborgarskap i bredare och mer innehållsrik bemärkelsen ett medborgarskap som status i en viss nation. Det är medborgarskap som handling, plikt, kamp och agerande i det politiska (Arendt, 1998, Etzioni, 1996, Mouffe, Marx, Weber). Seymour Martin Lipset, med referenser till Aristoteles och Tocqueville, diskuterar idén om människan som ett politiskt djur och hur detta uttrycks genom medborgerligt deltagande (Lipset, 1963). Den ”heroiska dimensionen” har analyserats av filosofer som Nietzsche, Erasmus och Weil och av sociologer som Weber, Furedi (2017), Tocqueville och Taylor (Taylor, 2007). Det hjälteskap som är i fokus här är det som är i koppling till ett engagerat medborgarskap. Hjältefierat medborgarskapande är en samling av vanor/praxis där personen är ”hjältefierad” i bemärkelsen tar produktiva/etiska risker för kollektivet och bär ansvar. Detta är inte i den form av hjälteskap där hjälten oftast står utanför samhället som i superhjälteberättelser, utan den här hjälten är en del av medborgarskapet (Bregman, 2025).
Felbalanser
Avhjältefieriad är tillståndet av att vara frånkopplad det heroiska. Det finns ingen kamp för något större eller annorlunda. Det finns inget radikalt ansvarstagande (Mckerracher, 2023). Det är den ”sista människan” med en blasé attityd (Nietzsche, 2006, Simmel, 1971), den som är mer fokuserad på sina egna privata angelägenheter och njutning. Det är alltså ett tillstånd som är tätt sammanbundet med blomstring som dimension. Avhjältefierad kan göras på några olika sätt:
Moralisk lathet. Det finns ingen ansträngning att med olika praktiker leva ett mer moraliskt liv. Det finns en låg eller ingen grad av ”moraliska ambition” (Bregman, 2025). Det kan också vara en ”banal relativism” (Engdahl, 2024, Taylor, 2007). Det är en moralisk syn att moral inte spelar så stor roll förutom att aktivt inte skada någon fysiskt, annars är det inte ens eget ansvar- ett moraliskt arbete som lämpas över till andra. En del av moralisk lathet är ”slappt välmenande” (Teslo, 2024) i att man bryr sig om andra men tar sig inte an komplexitet i att förstå hur man bästa hjälper andra och vad som kan skada.
Radikalitet utan ansvarstagande (McKerracher, 2023) är aktivister som gör sin aktivism utan ansvarstagande om det verkligen skapar ett bättre resultat, en form av ideologiskt informerad pseudo-handling, som dessutom kan ha negativa effekter som ökad polarisering och hyperpolitisering (Jäger, 2026).
Pseudodygdighet där man visar en falsk yta av dygdighet. En form av pseudodygdighet är dygdhamstrande (virtue hoarding) är praktiken att horda dygder åt sig själv och göra det svårare att agera dygdigt för andra, exempelvis genom att skapa sig en avancerad smak för vad som är rätt sätt att uttrycka sig (Liu, 2021). Det kan vidare vara att ”signalera” dygdhet utan att egentligen besitta det. Att signalera dygd blir ett sätt att överleva och klättra i olika statushierarkier.
Hjälteskap som själv-dramatisering och narcissism (Taylor, 2007). Hjälteskapandet blir ett sätt att undvika att ha normala relationer med andra människor, utan allt måste ses genom prisman av det heroiska. Det är ett tillstånd av solipsism där man blir en hjälte, men den enda åskådaren är en själv. Hjälteskapet blir teater för en själv, en form av själv-närhet.
Hypermedborgarskap är en felbalans där det finns en överladdning av emotioner som är felriktade. Hypermodborgarskap gör allt till politik. Ett drag av hyperpolitik är att man har en övertro på demonstrationer och manifestationer, och underskattar vikten av att av organisera och institutionalisera de politiska åtgärder man vill se (Jäger, 2026) stora engagemanget brister i att kanalisera det till förändring. Det är också en form av medborgarskap som har hög grad av konfliktbetoning inbyggd, så att man vänder sig emot resten av medborgarskapet och politiker. Brennan använder begreppet huligan för att beskriva vissa element av detta, som är att det är viktigare att ens sida vinner (2016).
Livsstilifierad/privatiserad. Privatiserad är att vara fast i en sfär där de närmaste är det viktigaste, i privatkampen. Sennett beskriver ”privatisering” som en överintimisering, mobilisering av narcissism, med ett överfokus på personer i stället för sakfrågor i politiken (personlighetspolitik) med ett strävande efter ”autencitet”, som gör att det politiska trivialiseras och en isolering från det sociala i offentligheten (Sennett, 2002). Det kan vara familjen, eller som det blivit mycket de nätverk som man är en del av, som man skyddar och stärker med sig själv i centrum (Lasch, 2018). Privatiseringen kan ses som ett ”skydd” mot en ekonomisk ordning med olika former av chocker (Sennett, 2002). Privatiseringen kommer av olika andra felbalanser: över tro på lönearbete som gott medborgarskap, fast i en lekifierad och hedonistisk tillvaro, en infantiliserad tillvaro med en ovilja att bära ansvar och istället främst se sig som offer eller att stå utanför samhället, det kan vara tillsammans med en depressiv hedonism (Fisher, 2011), men också ett utfall depressiv eudaimonism där man försökt driva något men misslyckas som gör att man gett upp eller att depressivitet kommer av att man har ett ideal om att vara god men man blir uppslukad av en paralysering att man inte kan göra något, en reaktionär eller konservativ passivitet. Privatkampen utan medborgarkamp blir alltid svårare att bära, de privata relationerna behöver stå för all spänning i ens liv, som bara medborgarkampen kan ge. En av privatiseringens orsaker är minskning av tredje rum, alltså platser där man kan träffas utanför ens privata sfären och arbetet (Oldenburg, 2001). En central del av privatiseringen är att främst se sig själv som kund. Den kundefierade är dränkt i en ideologi, praktik, diskurs och interaktioner av konsumerism, som är ett beroendeförhållande till att konsumera för att uppehålla ett visst livsprojekt (Bauman & Lionidis, 2013, Barber, 2006). Privatiserad är vidare när privatkampen tar över helt så att medborgarskapen inte är närvarande utan har blivit ett oklart bakgrundsbrus som ibland gör sig påmint genom att man klagar på korrupta politiker som det är ens eget fel att de är där om man lever i en fungerande demokrati som Sverige. Det är när det största i livet bara blir den privata kärleken och lyckan, och kärleken och lyckan till medborgare är borta. Inbäddad autonomi så är kärleken, medlidandet och vänligheten till medborgaren alltid mindre sval, men blir den för sval blir det en form av likgiltighet eller blasé attityd (Simmel) och en felbalans. Där privatkampen tar över helt och vi flyr in i intimitetsfären är det en form av urbäddad autonomi om det är en individualistisk form av privatliv.
Postmedborgarskap är efter Crouchs post-demokratibegrepp, där politik har blivit en åskådarplats, där man hellre är åskådare än att engagera sig (Crouch, 2011, Manin, 1997). Åskådaren kan skilja sig i emotionellt engagemang. Vissa beter sig som huliganer i att heja på sitt lag utan att bry sig särskilt mycket om ens lag har bra politik (Brennan, 2016). Postmedborgarskap och hypermedborgarskap är något man kan pendla emellan. Postmedborgarskap kan också ses som en form av tomt medborgarskap och ett eskapistiskt medborgarskap (Alvesson, 2011, Bailes, 2019). Man flyr det delansvar man har, man låter andra bära mer av ansvaret. Detta kan ske på elitnivå i att de anammar en form av ”livsbåstetik” i att rädda sig själva först, denna livsbåtsetik skulle vissa argumentera är rådande när övre medelklassen köper privata sjukvårdsförsäkringar som urgröper trycket från denna klass att ställa krav på den allmänna sjukvården (Lapidus, 2023).
Simulerad hjätefiering/Hjältefierad utan medborgarskap är vad vissa personer kan hamna i som exempelvis sportstjärnor, musiker och entreprenörer som lyfts fram som hjältar men utan koppling till medborgarskapande. De ses som en ”hjälte” inom en viss sport som egentligen bara är en felanvändning och vulgarisering av begreppet hjälte, för egentligen har inga genuina risker tagits för någon. Entreprenören som hjälte kan också vara vad det visar sig en anti-hjälte, där ett av de tydligaste nutida exemplen är Mark Zuckerberg där skapandet av Facebook så är det troligen att det är mer negativt som kommit ut av den tjänsten. Musiker har det gemensamt med sportstjärnor att de skapar starka ögonblick, som öppnar för resonanta upplevelser (Rosa, 2019), att bli berörd. Musiker och atleter kan höjas upp under event som hjältar till närmast semi-gudar. De blir hjältar för att de lyckas skapa starka upplevelser av kollektiv upprymdhet och är ett gemensamt fokus för massan. Denna form av hjältefiering är kopplad till en obalans i dimensionen specialiserat systemtänkande. Personen är väldigt specialiserad utan att ha en tanke på hur den bidrar till samhället på ett systematiskt sätt. Detta ställs på sin spets när välbetalda golfare får frågan vilka länder de inte skulle kunna spela i mot en generös betalning. Människor inom kultursektorn kan också lyftas upp som hjältar, igen kan den hjältefiering var en väldigt specialiserad form, att bara sitta inne på sitt rum och skriva och skriva för konsten i sig.
Omsorgsöverskott. Krampaktig godhet (Alvesson, 2019) är ett begrepp som en vilja att göra gott, ett sökande efter det goda livet, men som görs på ett sätt som stjälper mer än det hjälper. Det är en hjälp som inte bygger resurser eller har rätt antagande om andra människor som gör att den kan se andra bara som offer utan agens.
Omsorgsunderskott. Omsorgsunderskott kan vara brist om omsorg om självet eller det kan vara fel form av försök till omsorg som inte leder till egentlig omsorg (Tronto, 1993, 2013). Paulsen (2020) lyfter att mycket av den omsorg som vi viger åt andra är en omsorg om det egna självet, och den självfokuserade omsorgen
Förgivvettagande eller doxatiskt medborgarskap är när medborgarskapet är reproducerande av den ordningen som redan finns, där man gör medborgarskap utan särskilt mycket reflektion. Vissa inom olika eliter, exempelvis de som syns och hörs i debatter kan hänföra sig åt symboliskt våldsamt medborgarskap, där de är engagerade i att skriva debattartiklar, men dessa debattartiklar är mer ett sätt att vinna en strid mot andra debattörer i stället för att bidra till deliberation och lärande demokratisk kultur. Texterna som skrivs blir ett tjatter och något som stänger ut i stället för att bjuda in, samtidigt som det inte är så mycket att bjuda in eftersom debatten är dominerad av dissensus. Här kan medborgarskapet bli ett spektakel något som görs för bilden och ytan, debatten hålls performativt som om den spelade roll. En del av det förgivettagna är att man identifierat något som korkat men ändå är funktionellt anpassad till att få det att gå runt (Alvesson & Spicer, 2012, Paulsen, 2017). Det är att vara med i partier med saker man inte står för. Det är att anpassa sig i att det är som det är, fortsätta och att trycka undan kritiska tankar. Det rullar på, som skiljer sig mot cynism/upplyst falskt medvetande då man är mer medveten om problemen i världen.
Intellektuellt passiviserat medborgarskap är medborgaren som läser mycket tidningar, till och med böcker. Det kan också vara debattören. Det är dock en obalans i att det inte finns en handling i att organisera ett genuint motstånd. Det finns antingen en för stor tilltro på ren diskussion och att man inte ser hur det offentliga samtalet är systematiskt snedvridet, koloniserat av systemvärlden och maktdominerat (Habermas, 2023). Eller så är det del av en försvarsmekanism, en eskapism, från att man inte kan förändra världen, men man kan koncentrera sig på att förstå den, som leder till en ”renande identitet” (Reisman, 1950). Denna form av medborgarskap kan vara kritisk mot strukturerna men underskattar sin egen agens till att bidra till förändring.
Dumbildat medborgarskap är medborgaren som ofta är speciellt aktiv i den kulturella sfären och ofta nämner ordet bildning. Medborglig bildning och olika medborgerliga dygder kommer sällan upp. I stället är kulturell bildning i fokus, som på ett oklart sätt ska leda till positiv påverkan på samhället. Dumbildat medborgarskap är också de som har lärt sig en del och får en låg grad av ödmjukhet. Det är personer som är fast i sin ideologiska hemvist och personen har inte ens koll på vad som skulle få den att ändra sig (Friedman, 2020).
Arbetefierat medborgarskap är medborgaren som har för stor tilltro till att det som görs i lönearbete är tillräckligt för ett gott medborgarskap. Denna form av medborgaskap kan karaktäriseras av många dygder som mod, tålamod och hög grad av omsorg. Detta är en form av specialiserat tänkande som missar behovet av att vara mer med på systemnivå så att ens arbete inte försvinner och förstörs på andra sätt. Tänk till exempel läraren som kämpar på individnivå eller klassnivå, men gör det i en uppförsbacke för att den inte är med på systemnivå politiskt. Det finns här en hög grad av lydnad och reifiering av att systemen är som de är och går inte att ändra på. Arbetefierat medborgarskap är för konsensusbetonat medborgarskap i att de överskattar till lönearbetets kraft, samtidigt som konflikter inom samhället finns som inte kan lösas bara genom ett ensidigt fokus på lönearbete. Arbetefierad är en internalisering av arbetssamhällets (Paulsen, 2010, Arendt, 1998) dynamiker och reproduceras för mycket utan någon form av motstånd.
Antimedborgarskap är en felbalans utifrån begreppet anti-politik där handlingar man gör aktivt motverkar görande av politik. Antimedborgarskap är en omformulering av auktoritärt personlighetsdrag men utan problemen med teorin runt detta koncept. Antimedborgarskap är handlingar som krymper, minimerar eller understödjer ett förtvinande och uttunnande av medborgarskapet.
Offermedborgarskap är ett görande av medborgarskap som främst går ut på att konstruera sig som ett offer (Campbell & Manning, 2018). Det finns ett berättigande i att andra ska ändra på sig. Det är en psykoterapeutiserad form av medborgarskap.