Specialpedagogik är ett fält där mainstream är att tänka i en bio-psyko-social modell med den medicinska modellen som vedertagen grund (Jakobsson & Nilsson, 2011). Den medicinska modellen samsas med perspektiv som tar in det sociala: systemperspektiv, kategoriska och relationella perspektiv och dilemmaperspektiv (Jakobsson & Nilsson, 2011). Normalitet och avvikelse problematiseras även om man i grunden utgår från en psykiatrisk diskurs (Jakobsson & Nilsson, 2011). Diagnoser på barn och unga har undersökts mer tydligt socialt där diagnoser ses som sammanbundna med kunskapsproduktion, sanningsregimer, pengar konstruktioner av normalitet (Hallerstedt, 2006).
I princip all forskning och interventioner inom skolområdet är formulerade i en psykiatrisk diskurs om att förbättra den psykiska hälsan som exempelvis att minska och förebygga depressiva symptom i interventionen DISA (Kvist Lindholm, 2015, Garmy, 2016, Kvist Lindholm & Zetterqvist Nelson, 2015). Detta är en stark diskurs som är kopplad med röster i debatten som vill se “psykisk hälsa på schemat” som missar att psykologiskt tänkande behöver stöd i andra ämnen för att vara bildande och skapa robustare förändringar. Mycket av de hälsopromotioner som görs inom svensk skola är i stort behov av robusta utvärderingar som gör att det inte går att uttala särskilt mycket om effekter är negativa eller positiva i svensk kontext (Garmy, 2016). Generellt finns det få studier som är randomiserade, effekt på längre sikt och fokus på beteendeförändringar som mått. Samtidigt finns det en uppsjö av olika program som används, en inventering av svenska skolor visade att på 29 olika program där de vanligaste var DISA och SET (SBU, 2010, 22).
Ett program som använts återkommande är DISA (Depressive symptoms in Swedish adolscents) utifrån KBT med fokus att minska och förebygga nedstämdhet och depressiva symptom. DISA var ett initialt ett selektivt program för flickor men har breddats till pojkar också och appliceras nu ofta universiellt på skolor som hälsopromotion (Garmy, 2016). En avhandling pekar på vissa positiva effekter, men att den har varit stigmatiserande speciellt när den bara riktat sig till flickor och att det har tyngts av ett patogent fokus (Gramy, 2016, 21). Ett annat ofta använt program är SET (social och emotionell träning) som precis som DISA är ett manualbaserat program (SBU, 2010). Att DISA och SET har fått vissa positiva effekter i vissa studier är förvånande när man jämför med en etnografisk studie av dessa program av Kvist Lindholm (2015). DISA och SET är fyllda av paradoxer som blir flagranta när de appliceras universellt i en skola. Problemet uppstår eftersom dessa interventioner var skapta för indikerade hälsointerventioner (Lindholm, 2015). Några paradoxer som uppstår när de applicerat universellt hälsoförebyggande är: elever som inte har depressiva symptom eller aggressionsproblem kan få ökad identifiering med känslor, tankar, beteende kopplade till det och i stället för att vara hälsofrämjande blir ofta fokuset på att leta upp brister (Lindholm, 2015). Andra problem som uppstår är att det blir för stort individfokus som döljer att orsaker kan vara sprungna ur miljön till exempel något som fungerar dåligt i skolan (Lindholm, 2015). Andra effekter om har observerats är att eleverna anpassas till manualerna istället för tvärtom, programmen lärs ut i lektioner som gör att de blir frånskilt resten av organisationens praktik, flickor har ofta blivit tillskrivna låg självkänsla som blir ofta som en självuppfyllande profetia, att det fanns ett tryck att man skulle identifiera sig med negativa tankar, fokus kunde bli på problem som inte fanns medan verkliga problem ignorerades, flera aktiviteter kunde stärka relationer mellan eleverna men det skedde också kränkningar i samband med DISA och SET mellan eleverna (Lindholm, 2015). Dessa program inlindas också i en “kris-diskurs” som kan öka på en känsla av oro över hur lätt det är att ha psykisk ohälsa (Lindholm, 2015, Ecclestone & Hayes, 2009). SET och DISA leder ofta till en överindividualisering och överresponsibilisering för att miljöfaktorer underskattas (Lindholm, 2015).