Människor möter inte världen utan språk. Svårigheter beskrivs med ord som redan används i familjer, professioner, organisationer, medier och politik. Orden kan göra erfarenheter begripliga och ge tillgång till hjälp. De kan också styra uppmärksamheten mot vissa orsaker och bort från andra. En sociologisk analys av diskurser undersöker därför inte bara om en beskrivning är sann eller falsk. Den frågar hur beskrivningen har blivit möjlig, vem som använder den, vilka praktiker den hör ihop med och vilka följder den får.
Berättelser är en annan del av det sociala men kan inte reduceras till enskilda ord. De ordnar händelser över tid, binder samman orsaker och följder och ger människor positioner i förhållande till andra. Michel Foucault gör det möjligt att undersöka hur kunskap och institutioner formar subjekt. Norman Fairclough visar hur språk både formas av och bidrar till sociala praktiker. Margaret Somers förklarar hur berättelser och identiteter är relationella, medan Ann Swidler visar hur människor använder kulturella repertoarer av berättelser, vanor, färdigheter och ritualer i sitt handlande.
Språk, diskurs och berättelse är närliggande men inte utbytbara ord. Språk är den allmänna förmågan och de tecken som används för att kommunicera. En diskurs är ett socialt ordnat sätt att beskriva, undersöka och handla i förhållande till ett område. En berättelse ordnar händelser i tid så att de får en början, en utveckling och följder. Samma diskurs kan innehålla flera berättelser, och samma berättelse kan formuleras med olika ord.
Kapitlet behandlar inte språket som ett slutet system. Ord får social betydelse genom de sammanhang där de används. Ett begrepp i ett dokument kan kopplas till regler, professionella bedömningar, resurser och beslut. En berättelse om ett liv kan kopplas till familjerelationer, offentliga ideal och historiska konflikter. Det är dessa förbindelser som gör analysen sociologisk.
Foucault: diskurs, kunskap och subjekt
Michel Foucault använde diskurs för att analysera historiskt ordnade sätt att tala om, undersöka och ingripa i ett fenomen. En diskurs är inte bara ett antal åsikter eller ord. Den binds till institutioner, professioner, dokument, undersökningar, klassifikationer och materiella praktiker. Medicinens, psykiatrins och kriminalvårdens sätt att producera kunskap var centrala i Foucaults egna historiska studier. De visar hur det som räknas som ett sant uttalande hänger samman med vem som får undersöka, dokumentera och fatta beslut.
Att diskursen är historiskt ordnad betyder att det inte är möjligt att säga vad som helst och få det behandlat som relevant kunskap i varje tid och institution. Det finns etablerade frågor, kategorier, bevisformer och sätt att dokumentera. Dessa ordningar gör viss kunskap möjlig och annan kunskap svårare att formulera eller få erkänd. Diskursanalysen undersöker därför både innehållet i ett uttalande och villkoren för att uttalandet ska räknas som giltigt.
Kopplingen mellan kunskap och makt betyder inte att kunskap bara är förklädd makt eller att alla påståenden är lika sanna. Den riktar uppmärksamheten mot att kunskap produceras och används i institutionella relationer. Den som får ställa frågor, mäta, klassificera, skriva journaler eller fatta beslut kan påverka hur ett fenomen blir synligt och vilka åtgärder som följer. Samtidigt kan kunskap ge människor rättigheter, vård och möjligheter att bestrida ett beslut.
Tre sätt att göras till subjekt
I The Subject and Power sammanfattade Foucault sitt arbete som en historia över de sätt genom vilka människor görs till subjekt. Det första sättet är att människor blir kunskapsobjekt. Den talande, arbetande eller levande människan undersöks, beskrivs och jämförs genom vetenskapliga metoder. Personen är fortfarande en handlande människa, men görs samtidigt till något som andra kan samla kunskap om.
Det andra sättet är genom uppdelande praktiker. Institutioner skiljer mellan kategorier som normal och avvikande, frisk och sjuk eller laglydig och brottslig. Uppdelningen sker inte bara i ord. Den kan påverka placeringar, rättigheter, behandlingar och former av övervakning. En kategori blir därför verksam när den kopplas till praktiker som får följder.
Det tredje sättet gäller hur människor förstår och formar sig själva genom tillgängliga kategorier och normer. En person kan granska sitt beteende, berätta om sig själv och försöka förändras utifrån sådana sätt att förstå människan. Foucault intresserar sig alltså både för vad institutioner gör med människor och för hur människor arbetar med sig själva inom historiskt tillgängliga former.
Ordet subjekt rymmer därför en dubbelhet. Ett subjekt är någon som kan tala och handla. Samtidigt kan en människa bindas till en bestämd identitet, ett ansvar eller en ordning. Foucaults poäng är inte att den ena sidan upphäver den andra. Analysen undersöker hur handlande och bundenhet formas samtidigt.
Foucaults analys innebär inte att varje kategori är falsk eller att materiella problem försvinner om språket ändras. Kategorier kan ge erkännande, rättigheter, behandling och gemenskap. Samtidigt kan de begränsa vad som uppmärksammas och vilka framtider som framstår som möjliga. Den sociologiska uppgiften är att undersöka hur kategorin används i en bestämd praktik och vilka maktrelationer som gör användningen verksam.
Följ en kategori genom dess institutioner
Syftet är att undersöka hur ett ord får kraft genom dokument, professioner och organisatoriska beslut.
1. Välj en kategori som påverkar hur en avgränsad svårighet förstås. Använd en kategori du redan möter; skapa inte en ny.
2. Skriv i vilka institutioner kategorin används, till exempel vård, skola, arbete, myndighet eller medier.
3. Skriv vilka dokument, test, rutiner eller beslut som gör kategorin verksam.
4. Skriv vilka personer eller professioner som får rätt att definiera och tillämpa den.
5. Markera vad kategorin gör möjligt och vad den riskerar att lämna utanför.
Efteråt: Formulera en fråga om hur kategorin används i just den praktik du undersöker. Dra inte en allmän slutsats om kategorin i alla sammanhang.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Övningen ska inte användas för att avvisa en diagnos eller nödvändig hjälp. Om kategorin berör en pågående myndighets- eller vårdprocess behöver faktiska regler och professionella bedömningar kontrolleras.
Historisering och det som tas för givet
En diskurs kan verka självklar därför att dess historia inte längre märks i vardagsbruket. Historisering innebär att göra denna historia till en del av analysen. Man frågar när ett sätt att beskriva ett fenomen uppstod, vilka äldre beskrivningar och praktiker som föregick det och vilka förändringar i institutioner, professioner eller teknik som gjorde det möjligt.
Defamiliarisering betyder att göra det välbekanta mindre självklart för en stund. Avsikten är inte att göra fenomenet främmande eller obegripligt. Avsikten är att kunna se regler, kategorier och relationer som har blivit så vardagliga att de annars passerar utan att undersökas. När det självklara blir möjligt att beskriva kan dess sociala organisation analyseras.
Historisering och defamiliarisering hör ihop men gör olika saker. Historisering tillför en tidsdimension och undersöker förändring. Defamiliarisering skapar analytisk distans till det som tas för givet i nuet. Båda arbetssätten finns i Foucaults historiska analyser och i sociologisk diskursanalys.
Syftet är inte att visa att det äldre språket var bättre eller att varje modernt begrepp är godtyckligt. Historien visar i stället att kategorier har förändrats, att flera beskrivningar har konkurrerat och att praktiker har byggts om. Det skapar distans till tanken att den rådande beskrivningen är den enda möjliga. Distansen behöver kombineras med källkritik: det räcker inte att hitta ett gammalt ord på internet och behandla det som en hel historisk förklaring.
Historisera ett sätt att beskriva en svårighet
Syftet är att undersöka hur en etablerad beskrivning har vuxit fram och förändrats.
1. Välj ett ord eller en formulering som används om en svårighet i dag.
2. Sök i två till tre trovärdiga källor efter när formuleringen började användas och i vilka institutioner.
3. Notera vilka äldre benämningar eller praktiker som föregick den.
4. Skriv vilken förändring i kunskap, politik, organisation eller teknik som bidrog till skiftet.
5. Avsluta med vad historien gör mindre självklart och vad den inte avgör om dagens användning.
Efteråt: Spara källorna så att du kan skilja historiska belägg från din egen tolkning.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Undvik osäkra etymologier och lösryckta citat. Historisering ska inte användas för att hävda att ett aktuellt lidande eller vårdbehov är overkligt.
Subjektpositioner
Diskurser erbjuder positioner från vilka en person kan tala och bli tilltalad. I sociologisk och diskursanalytisk forskning används subjektposition för att undersöka sådana platser. En position kan innebära rättigheter, skyldigheter och förväntningar: elev, patient, expert, förälder, arbetssökande, konsument eller medborgare. Samma person intar flera positioner, och positionerna kan stå i konflikt med varandra.
En subjektposition är inte en beskrivning av en människas innersta eller sanna identitet. Den anger hur någon blir möjlig att förstå och bemöta i ett bestämt sammanhang. Positionen påverkar vilka frågor personen förväntas svara på, vilken kunskap hon anses ha och vilka handlingar som framstår som legitima. Därför behöver samma person analyseras olika beroende på om hon möts som elev, patient, arbetstagare eller medborgare.
Subjektifiering innebär att positioner både kan tas och tilldelas. En människa väljer inte fritt bland alla identiteter. Vilka positioner som är tillgängliga beror på institutioner, diskurser, social ställning och hur andra svarar. Samtidigt kan personer förhålla sig till en position, omtolka den och söka andra sociala sammanhang. Analysen behöver därför hålla samman begränsning och handlingsförmåga.
Att en position tas betyder att personen själv använder den för att tala, kräva något eller förstå en erfarenhet. Att den tilldelas betyder att andra placerar personen i positionen och bemöter henne utifrån dess förväntningar. Ofta sker båda processerna samtidigt. En person kan acceptera vissa delar av en position, motsätta sig andra och ändå vara beroende av institutionens definition för att få tillgång till resurser eller rättigheter.
Kartlägg en subjektposition
Syftet är att se vilka rättigheter, krav och handlingsmöjligheter som följer med en position i ett bestämt sammanhang.
1. Välj en position du återkommande tilldelas eller själv använder i en viss institution.
2. Skriv vilka egenskaper och beteenden som förväntas av någon i positionen.
3. Skriv vilka rättigheter, resurser och möjligheter positionen ger.
4. Skriv vad som blir svårt att säga eller göra från positionen.
5. Jämför med en annan position du har i ett annat sammanhang och markera vad som förändras.
Efteråt: Formulera en liten fråga om hur positionen skulle kunna göras mindre begränsande utan att förneka dess faktiska ansvar.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte kartan för att spekulera om andra människors innersta identitet. Vid stark maktobalans kan ett försök att öppet utmana positionen få konsekvenser som behöver bedömas först.
Fairclough: språk som social praktik
Norman Faircloughs kritiska diskursanalys undersöker relationen mellan språk, makt och social förändring. För Fairclough är språk en del av sociala praktiker. Ett uttalande formas av de institutioner, genrer och relationer där det produceras, men uttalandet kan också bidra till att upprätthålla eller förändra dessa praktiker. Relationen är dialektisk: diskursen och den övriga sociala ordningen påverkar varandra utan att vara samma sak.
En social praktik är ett återkommande sätt att organisera handling inom ett område. Den kan innehålla roller, regler, materiella resurser, kunskap och språk. En genre är ett etablerat sätt att använda språk för en viss uppgift, såsom ett myndighetsbeslut, en arbetsannons, en journalanteckning eller ett politiskt tal. Genren påverkar vem som får tala, hur ett påstående byggs upp och vilket slags svar som förväntas.
Ordet dialektisk beskriver en ömsesidig relation där två delar påverkar varandra men inte kan reduceras till varandra. Språket formas av institutioner, maktrelationer och materiella villkor. Samtidigt kan återkommande sätt att tala befästa roller, fördela ansvar och göra vissa handlingar mer legitima. Att relationen är dialektisk betyder alltså varken att språket styr allt eller att språket bara återger en redan färdig verklighet.
Detta är viktigt för en sociologisk användning av diskursanalys. Om en organisation beskriver ett problem på ett nytt sätt kan det förändra vad medarbetare uppmärksammar och vilka lösningar som anses rimliga. Men språkförändringen förändrar inte automatiskt arbetstid, resursfördelning, beslutsmakt eller fysisk miljö. Faircloughs perspektiv gör det möjligt att analysera både texten och de praktiker som ger texten följder.
En enkel kritisk diskursanalys kan därför röra sig mellan tre frågor. Vad står faktiskt i texten eller sägs i samtalet? Hur produceras, sprids och tolkas formuleringen? Vilken social praktik och maktrelation ingår den i? Analysen blir missvisande om den hoppar direkt från ett enskilt ord till ett stort påstående om samhället. Den behöver visa de mellanled som förbinder språket med handling och institution.
Text, användning och socialt sammanhang
Den första frågan gäller texten. Här undersöks ordval, grammatik, kategorier, antaganden och vad som lämnas osagt. Analysen ska börja i det som faktiskt går att belägga i texten. Den andra frågan gäller textens användning: vem producerar den, hur sprids den, vem förväntas tolka den och vilka andra texter hänvisar den till? Samma formulering kan få olika betydelse när den används i olika processer.
Den tredje frågan gäller den bredare sociala praktiken. Då undersöks organisationens uppgift, regler, resurser och maktrelationer. Dessa tre delar behöver förbindas. Ett ord får inte automatiskt samhällelig betydelse bara för att forskaren kan koppla det till en stor idé. Analysen behöver visa hur textens utformning och användning faktiskt hänger samman med institutionella handlingar och följder.
Analysera en text i sin sociala praktik
Syftet är att använda Faircloughs förbindelse mellan formulering, spridning och institutionellt sammanhang.
1. Välj en kort text som faktiskt påverkar en situation: ett beslut, en rutin, en annons, ett formulär eller en offentlig informationstext.
2. Markera vilka personer, handlingar och orsaker texten nämner och vilka den utelämnar.
3. Skriv vem som har producerat texten, vem som förväntas läsa den och hur den används.
4. Skriv vilka regler, resurser och maktrelationer som gör att texten får eller saknar praktiska följder.
5. Formulera en precis fråga om hur språk och social praktik hänger samman i detta fall.
Efteråt: Skilj mellan vad texten visar, vad sammanhanget visar och vad som fortfarande är din tolkning.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte privata meddelanden eller känsliga dokument utan tillåtelse. En enskild formulering räcker inte för att fastställa en persons avsikt eller en organisations hela kultur.
Jämför hur samma fråga formuleras i två sammanhang
Syftet är att undersöka hur institutionellt sammanhang förändrar ansvar, normalitet och möjliga åtgärder.
1. Välj två offentliga eller egna texter där samma fråga behandlas i olika sammanhang.
2. Markera vilka ord som används för orsaker, ansvariga aktörer och önskade resultat i den första texten.
3. Gör samma markering i den andra texten.
4. Skriv vilka organisatoriska uppgifter och maktrelationer som kan förklara skillnaderna.
5. Skriv vad respektive formulering gör möjligt och vad den riskerar att dölja.
Efteråt: Välj inte en vinnare enbart utifrån ton. Bedöm vilken beskrivning som har bäst stöd och vilken social praktik den leder till.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Jämförelsen ska inte användas för att misstänkliggöra en hel grupp utifrån ett enda dokument. Kontrollera sammanhang och datum.
Somers: berättelser är relationella
Margaret Somers har utvecklat en sociologisk teori om berättelse och identitet. Hon kritiserar föreställningen att berättelsen om vem jag är enbart finns inne i individen. Berättelser blir möjliga genom relationer, institutioner, offentliga berättelser och historiska konflikter. Identitet är i detta perspektiv relationell: en person förstår sin position genom förbindelser till andra människor, grupper och samhälleliga berättelser.
Relationell betyder här att identiteten får mening genom förbindelser. Att förstå sig som elev förutsätter en utbildningsinstitution, andra positioner som lärare och klasskamrat samt berättelser om vad utbildning ska leda till. Identiteten finns inte bara i personens självbild och inte heller bara i andras omdömen. Den formas i relationen mellan egna berättelser, sociala positioner och de sammanhang där berättelserna blir begripliga.
En berättelse ordnar händelser i en följd och ger dem ett samband. När vissa händelser väljs som början, vändpunkt och följd blir andra händelser mindre synliga. Berättelsen kan därför påverka vad en person förväntar sig av framtiden och vilka handlingar som framstår som rimliga. Somers forskning om engelsk arbetarklassbildning visar samtidigt att kollektiva identiteter inte kan förklaras enbart genom ekonomisk position. Politiska rättigheter, offentliga berättelser och relationella nätverk formade hur människor förstod sig själva och kunde handla tillsammans.
När händelser binds samman får de inte bara en tidsordning utan också en tolkad betydelse. En händelse kan behandlas som orsak, bevis, hinder eller vändpunkt beroende på vilken berättelse den placeras i. Det innebär inte att berättaren fritt hittar på sambandet. Berättelsen begränsas av vad som har hänt, av andra människors versioner och av de offentliga berättelser som finns tillgängliga.
Med offentlig berättelse menas en berättelse som är knuten till större institutioner, grupper eller samhällen och som många människor kan känna igen. Berättelser om utbildning som vägen till framgång, om arbete som mått på självständighet eller om familjelivets rätta ordning kan ge enskilda erfarenheter mening. De kan också göra andra livsförlopp svårare att beskriva. Analysen frågar därför vilka offentliga berättelser en personlig berättelse bygger på och vilka erfarenheter de gör synliga eller osynliga.
Det sociologiska bidraget är inte att ersätta en negativ berättelse med en positiv. En positiv berättelse kan vara lika förenklande. Analysen frågar i stället vilka relationer och institutioner berättelsen förutsätter, vilka händelser som inte passar in och hur andra berättelser i samhället har gett den dess form. Det gör identiteten mindre ensam och mindre fast utan att göra den godtycklig.
Undersök den sociala grunden för en återkommande berättelse
Syftet är att se hur en berättelse om det egna livet stöds av relationer, institutioner och offentliga föreställningar.
1. Skriv en kort återkommande berättelse om ett avgränsat område av livet med högst fyra meningar.
2. Markera vilka personer och relationer som har bekräftat eller motsagt berättelsen.
3. Markera vilka institutioner och offentliga berättelser som gör berättelsen begriplig.
4. Skriv vilka händelser som har valts som början, vändpunkt och följd.
5. Beskriv en händelse eller relation som inte passar in och därför kan förändra förståelsen.
Efteråt: Skriv om berättelsen så att det som tidigare utelämnades får en plats. Den nya versionen ska vara mer precis, inte bara mer positiv.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Avgränsa övningen om den väcker stark skam, sorg eller trauma. En berättelse om övergrepp eller hot ska inte omformuleras så att ansvar försvinner.
Skilj mellan personlig och offentlig berättelse
Syftet är att undersöka hur en berättelse om det egna livet hämtar ordning och värdering från bredare kulturella berättelser.
1. Välj en formulering ur din korta berättelse som innehåller ett tydligt borde, misslyckande, framsteg eller ideal.
2. Skriv vilken offentlig berättelse formuleringen liknar, till exempel om utbildning, arbete, familj, hälsa eller framgång.
3. Skriv vilka institutioner och medier som sprider den offentliga berättelsen.
4. Skriv vilka grupper som gynnas, erkänns eller osynliggörs av berättelsens ordning.
5. Formulera vad som fortfarande är viktigt för dig när den offentliga berättelsens krav har gjorts synliga.
Efteråt: Notera om du kan behålla ett värde utan att behålla hela den offentliga berättelsen om hur värdet måste förverkligas.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Övningen avgör inte att en offentlig berättelse är falsk. Den undersöker dess sociala ursprung och räckvidd.
Swidler: kultur som repertoar
Ann Swidler beskriver kultur som en repertoar av symboler, berättelser, ritualer, vanor, färdigheter och sätt att handla. Hon använder den teoribundna bilden av en kulturell verktygslåda för att kritisera idén att kultur främst styr människor genom fasta värden. Människor använder kulturella beståndsdelar i olika kombinationer för att bygga mer varaktiga handlingsstrategier.
Repertoar betyder här ett socialt inlärt förråd av sätt att förstå och göra saker. Det kan bestå av berättelser som förklarar vad en situation kräver, ritualer som ordnar en övergång, vanor som gör en handling lättare och färdigheter som gör att personen kan genomföra den. Repertoaren är inte obegränsad och väljs inte helt fritt. Den beror på vilka familjer, grupper, utbildningar, arbeten och kulturella miljöer personen har deltagit i.
En handlingsstrategi är hos Swidler ett mer varaktigt sätt att ordna handling över tid. En enskild vana eller berättelse är inte automatiskt en strategi. Strategin uppstår när flera kulturella beståndsdelar kan användas tillsammans i återkommande situationer. Perspektivet förklarar därför varför människor som säger sig omfatta samma värde ändå kan handla olika: de kan ha olika färdigheter, ritualer och sociala sammanhang som gör vissa handlingar möjliga.
Swidler skiljer också mellan mer stabila och mer omvälvande perioder. I stabila perioder är mycket kultur inbäddad i vardagliga färdigheter och självklara handlingssätt. Under omvälvning kan uttalade ideologier och nya kulturella modeller få större betydelse när etablerade vanor inte längre räcker. Skillnaden hjälper till att förstå varför en person kan omfatta ett värde utan att handla efter det: det som saknas kan vara en socialt inlärd färdighet, en ritual, ett sammanhang eller en möjlig handlingsstrategi.
Stabil och omvälvande beskriver i detta sammanhang relationen mellan kultur och handling, inte om ett helt liv känns lugnt eller svårt. I en stabil period fungerar etablerade vanor och institutioner tillräckligt väl för att mycket handlande ska ske utan uttalade ideologiska överväganden. I en omvälvande period har gamla handlingssätt förlorat sin självklarhet. Då kan nya idéer få större betydelse eftersom människor behöver bygga andra strategier för handling.
Swidlers perspektiv gör det möjligt att inventera kulturella ideal och praktiker utan att göra dem till ett val mellan lösa livsstilar. Frågan är vilka repertoarer som redan finns, i vilka sociala sammanhang de har lärts in och vilka handlingar de faktiskt stödjer. En kulturell resurs kan vara användbar i ett sammanhang och olämplig i ett annat.
Inventera en kulturell repertoar
Syftet är att synliggöra berättelser, vanor och färdigheter som redan används för att hantera en bestämd situation.
1. Välj en situation där du återkommande behöver handla men ofta fastnar.
2. Skriv vilka vanor, färdigheter, ritualer, berättelser och uttryck du redan använder i situationen.
3. Skriv i vilka familjer, grupper, utbildningar, arbeten eller kulturella sammanhang du lärde dig dem.
4. Markera vad som faktiskt hjälper, vad som bara upprepas och vad som skapar konflikt med andra viktiga praktiker.
5. Välj en befintlig färdighet som kan prövas i en närliggande situation utan att ges ett nytt namn eller göras till en identitet.
Efteråt: Följ upp vad färdigheten gjorde möjligt och vilket socialt sammanhang som behövdes för att den skulle fungera.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte andra kulturer eller religiösa praktiker som lösa tekniker utan sammanhang. Övningen gäller i första hand repertoarer som du faktiskt har tillgång till och kan förstå.
Identifiera motstridiga kulturella ideal
Syftet är att undersöka om en inre konflikt också bärs av socialt spridda och sinsemellan oförenliga krav.
1. Välj en återkommande konflikt där två olika krav tycks dra åt skilda håll.
2. Formulera de två idealen med vanliga ord. Ange vilka sociala sammanhang som lär ut dem.
3. Skriv vilka praktiker, relationer och belöningar som hör till varje ideal.
4. Skriv vilka kostnader som uppstår om båda idealen försöker styra samma situation samtidigt.
5. Bestäm om situationen kräver en prioritering, en avgränsning mellan sammanhang eller mer kunskap innan du väljer.
Efteråt: Formulera vilken konflikt som är personlig och vilken del som kommer från motstridiga sociala krav.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Övningen ska inte pressa fram ett snabbt värdeval i frågor med stora konsekvenser. Ta stöd av berörda personer när konflikten gäller gemensamma ansvar.
Diskurs är en del av det sociala
Foucault, Fairclough, Somers och Swidler visar olika delar av hur språk och kultur verkar. Foucault riktar uppmärksamheten mot historiska kunskapsordningar, institutioner och formering av subjekt. Fairclough undersöker hur texter ingår i sociala praktiker och maktrelationer. Somers visar hur berättelser och identiteter är relationella och historiska. Swidler visar hur kultur ger repertoarer för handling. Perspektiven ska inte slås ihop till en ny modell, men de kan användas sida vid sida när deras skilda frågor hålls tydliga.
En diskursanalys blir otillräcklig om den antar att ett nytt språk ensamt förändrar materiella villkor. En materiell analys blir samtidigt otillräcklig om den bortser från hur ord och berättelser fördelar ansvar, normalitet och handlingsmöjlighet. Därför behöver den avslutande övningen hålla isär språk, praktiker, relationer och materiella villkor utan att göra dem oberoende av varandra.
Materiella villkor är sådant som kroppsliga förutsättningar, pengar, bostäder, arbetstid, teknik och fysisk tillgång till platser och tjänster. De påverkas inte automatiskt av att en formulering ändras. Samtidigt kan språket påverka hur materiella resurser fördelas genom beslut, regler och bedömningar. Att hålla isär delarna betyder därför att ange vad som är språkligt, relationellt, institutionellt och materiellt i analysen. Att inte göra dem oberoende betyder att också undersöka hur delarna påverkar varandra.
Undersök språk, praktik, relationer och materiella villkor
Syftet är att göra en avgränsad diskursanalys utan att låta språket förklara hela situationen.
1. Välj en svårighet och skriv ner den vanligaste formuleringen som används om den.
2. Skriv vilka praktiker som hör till formuleringen: vad människor förväntas göra, dokumentera eller förändra.
3. Skriv vilka relationer och institutioner som ger formuleringen auktoritet eller motstånd.
4. Skriv vilka materiella villkor som finns kvar även om formuleringen ändras.
5. Formulera en tillfällig sociologisk beskrivning som anger både språkets verkan och de icke-språkliga villkoren.
Efteråt: Kontrollera att beskrivningen öppnar en mer precis fråga. Den behöver inte ge en omedelbar lösning.
Begränsningar och när övningen inte bör göras: Använd inte en alternativ formulering för att förminska lidande, ansvar, hot eller behov av professionell hjälp. Stanna vid en arbetshypotes.
Diskurser och berättelser påverkar vad människor ser, hur de förstår sig själva och vilka handlingar som framstår som rimliga. De verkar genom relationer, institutioner och praktiker och möter samtidigt kroppsliga och materiella villkor som inte kan skrivas bort. En sociologisk analys ger därför varken språket all makt eller behandlar orden som yta. Den undersöker deras bestämda verkningar i det sociala liv där de används.
Referenser
Elder, G. H. Jr. (1994). Time, Human Agency, and Social Change: Perspectives on the Life Course. Social Psychology Quarterly, 57(1), 4–15.
Fairclough, N. (2010). Critical Discourse Analysis: The Critical Study of Language. Routledge.
Foucault, M. (1982). The Subject and Power. Critical Inquiry, 8(4), 777–795.
Mills, C. W. (1959). The Sociological Imagination. Oxford University Press.
Somers, M. R. (1994). The Narrative Constitution of Identity: A Relational and Network Approach. Theory and Society, 23(5), 605–649.
Swidler, A. (1986). Culture in Action: Symbols and Strategies. American Sociological Review, 51(2), 273–286.