Rationell förtrollning

Dimensionen mening har undersökts av sociologer på många sätt och utgör en central del av förståelsen av mänskligt liv. Rationell förtrollning: balans mellan sökande efter sanning och samtidigt sökande efter att förtrolla sitt varande. Rationell förtrollning är en balans mellan sökande efter kunskap och förtrollning där man har kvar det sublima, förundran som förstärks i växelverkan. Sakrala känslor förenas med en rationalitet. Det profana och sakrala förenas. Exakt hur detta ska göras vet vi inte, detta är en central del av upptäcktsfärden som går till de djupaste och svåraste frågorna som delvis ligger utanför vetenskapen. Med Charles Taylors begreppsapparat är rationell förtrollning att motsvara vid en immanent transcendens – att ligga på gränsen till vad immanent förståelse förklarar där paradoxer och tvetydigheter börjar uppstå, där mysteriet av att leva blir starkt. Det är inte att landa i att Gud måste finnas men det är att stanna vid väldigheten och storheten av varandet som leder till känslor som förundran (Haidt & Keltner, 2003). Den meningslösheten och tyngd av att enbart vara i det immanenta perspektivet utan transcendentala förklaringar som Taylor ser som en stor risk (2007) behöver balanseras av transcendentala förklaringar. Den känsla av fyllnad (eng fullness) som Taylor menar är motsatsen till den alienerade obehaget och tomheten, är när man känner en känsla av mening, förankrad i transcendens (2007). ABT följer Taylors slutsatser i stort, i att förankring i både det immanenta och transcendentala krävs för höga balanseringar av rationell förtrollning. Det immanenta perspektivet för den sekulariserade är svårt att ta sig ur, liksom det transcendentala perspektivet är svårt att ta sig ur för den religiöse. Den religiöse och sekulära som fastnar i vardera ”inramning” och till och med förtingligar den kommer gå miste om vissa upplevelser. Detta ska dock inte peka på att en hög balanseringen är reifierad mysticism som upphöjer det mystiska till något i sig, som inte får undersökas, då går man bort från tvetydigheten och paradoxen, och har slutat att försöka balansera mellan den immanenta och transcendentala inramningen. Det är att sätta inom parentes, att fortsätta att epochébalansera och inte reifiera eller förtingliga någon av inramningarna eller en viss balansering av de olika inramningarna.

Vilken betydelse man vill lägga i meningsfullhet är av vikt. Psykologen Viktor Frankl lägger en väldigt djup innebörd av mening när han pratar om en super-mening som går djupare. Detta skiljer sig från den meningsfullhet som till exempel vissa psykologer kan förespråka. Psykologen Anna Kåver menar till exempel att ett meningsfullt liv är ganska öppet och att bara man känner att man hjälper så är det viktiga (2020). Här har sociologer som Illouz varit helt rätt i sin kritik när meningsfullhet blir nedgraderad till ett känslotillstånd som på något sätt är kopplat till att man hjälper någon annan, men oklart vilken effekt man egentligen har (Illouz, 2019). I sin värsta form skulle då den rika korrupte personen som går på välgörenhetsgalor kunna leva ett meningsfullt liv om personen får känslan av att ha gjort något meningsfullt. Meningsfullhet i en sociologisk bemärkelse behöver ha höga krav på att utveckla meningen i ett konstant upptäckande för att skapa vad man kan kallan för en större meningsrikedom (ett begrepp som kan jämföras med Nordenfeldst önskningsrikedom (2004)). Mening behövs upptäckas ju mer vi vet om världen. För ju mer vi vet om den, desto mer konkretiseras ett syfte bortom sig själv, som kan vara något annat än det man trodde när man började en resa.

Världen är absurd utan mening, menar vissa sociologer (Lyman & Scott, 1989). Absurditetens sociologi menar att vi har en frihet, ett pågående ”tillblivande”. Det finns alltid subjektiv mening i att vi har en intention och söker förstå meningen med olika handlingar på ett plan, men en yttersta objektiv mening. Ontologisk trygghet kan alltså aldrig helt nås utan det finns tills vidare en osäkerhet inbyggt i vårt varande. Meningslöshet är något som många sociologer menat är viktigt tillstånd som skapar mycket lidande (ex Paulsen, 2013, Clegg, mfl, 2016). Kanske kan en balans och strävande här leda oss i högre nivåer av meningslöshet, där de lägre meningslösheterna är särskilt jobbiga för oss, för vi är slavar under den. Vi drivs av att upptäcka kanske högre nivåer av meningslöshet. Det begrepp som jag skulle vilja använda är upplyst kafkasquehet. Franz Kafkas böcker om känslan av meningslöshet i olika labyrinter i Slottet och Processen. Kafkasque är en speciell form av meningslöshet och alienation. Upplyst kafkasquehet blir då något som får in denna balans i att vi söker högre nivåer av kafkasquehet och finner vissa meningsfullheter i det, men att dessa är provisoriska. Upplyst kafkasquehet är nära Camus absurdism men mer en kompromiss med existentialismen.

Rationaliserad förtrollning är förstås kopplad till dualismerna heligt/profant och renhet/fara. Att göra något heligt är en process av förtrollning, det är något mer av värde än vad det materiellt är. Förtrollning och sakraliseringen kan ske av massor av objekt och även människor. Zelizer synliggör exempelvis sakralisering av barn i USA (Zelizer, 2017) som är en del av större trend där människan sakraliseras som att vara ovärderlig och besittande av en värdighet som inte kan kränkas i moderniteten. Denna form av sakralisering har hög grad av rationalitet kopplat till sig eftersom det leder till system som demokrati, försvårar situationer av slaveri som både skapar lidande och är ineffektivt med offrens potential. För att prata med Kant så är utgångspunkten att människan är ett mål i sig (sakralisering som subjekt) till det paradoxala resultatet att människan blir ett bättre medel/verktyg för andra (rationell objektifiering).

Felbalanser

Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.

Med rationalisering av samhället följer ofta en automatisering genom teknologi av olika arbetsuppgifter. Rationaliserad avförtrollning kan då uttrycka sig i vad Sennett kallat för ”meningslöshetens spöke” (Sennett, 2002).

“Settings such as theme parks, cruise ships, casinos, tourist resorts, sports venues, theatres, hotels, restaurants and shopping malls are referred to as ‘cathedrals of consumption’ to indicate their quasi-religious, enchanted qualities. They are part of a process called by some ‘Disneyization’, which, thanks to TV and Internet shopping, now extends to the home, which is converted from an arena of interpersonal relations into a highly privatized consumption outpost. Ritzer’s central thesis is that today’s management sets its eyes firmly, not on the toiling worker, but on the fantasizing consumer.” (2005).

En annan form av irrationell förtrollning är pseudoförundran, eller en reifierad förundran. Pseudoförundran är när man reifierar saker som bara just magiska som inte går att förstå, där man först säger att det inte går att förstå och sedan blir förundrad av det. Förundran kan alltså vara något som hindrar, som egentligen är ett ”tomt djupt” i Hegels ord (Jacoby, 1996, 53). Adorno skrev om occultism: “Occultism is the complement of reification. When the objective world appears to the living as blinder than ever before they attempt to find meaning in it by abracadabra." (Jacoby, 1996, 149)