Balansdimensionen kropp innehåller balansen kulturifierad naturlighet som en idealtyp. Det är en dimension om hur människan förhåller sig till kultur och natur. Denna dimension tar in den genetiska och biologiska grunden som människan har, som generellt sociologer åsidosatt. Kritisk cyborg menas här att det finns ökad medvetandefiering om hur kultur och natur behöver användas i strävandet och sökande efter det goda livet. Människan mår bäst av stark koppling till naturen, påverkas av sömn, mat, motion, beröring från andra organismer. Kultur används för att använda människans kroppsliga potential genom att skapa en kultur som upphöjer vikten av att exempelvis vara i naturen eller att samhällsplanering tar hänsyn till det. Det är ett balanserande i att inte biologisera människan som gör att man ser människan som ogrundat rigid och missar hjärnans plasticitet.
Kulturifierad naturlighet: kulturella teknologier och dispositioner som stödjer människans genetik och hjärnplasticitet, samt är anpassad för variation av kroppar i funktion. Kroppen är både ett medel och mål, vilket gör att balanserande krävs i hur man förhåller sig till substanser som har fysiologisk negativ påverkan. Exempelvis alkohol har negativ påverkan på kroppen generellt, men om det är ett medel för hög grad av gemenskap på en pub kan det vara något som är mer av godo. Alkohol är kopplat till de andra balansdimensionerna exempelvis inbäddad autonomi, där alkoholen kan stödja med det. Alkohol kan dock ses som andra droger just ett opium för massan i en alienerad samtid. Blir alkohol ett medel till avpolitiserade och privatiserad kultur och diskurs med exempelvis ett pratande om det senaste i sportens värld, förstärker här alkoholen en obalans i balansdimensionen medborgarskap. Exakt hur mycket det genetiska formar och påverkar är del av ett öppet sökande eftersom forskning än inte kunnat säga hur det skulle kunna vara, eftersom tvillingstudier har flera brister som metod. Kropp är en underbalansdimension till handling med sobjektifering som idealtypen för balans i den dimensionen, med ett balanserande mellan subjektiviering och objektifiering. Kroppen som ett mål i sig är en obalans, men att glömma kroppen är också en obalans eller att kroppen aldrig kan vara ett medel bortom sig själv.
Felbalanser
Här nedan följer olika obalanser i denna dimension.
Biologisering (Rose, 2006)
Biologisering (Rose, 2006) är överskattandet av biologi och genetiska faktorer som kan bli en självuppfyllande profetia. Biologisering är också en stark diskurs och praktik som syns framför allt i debatten om könsskillnader. Här nedan följer några exempel på biologisering: genusbiologisering, utseendebiologisering i form av lookism, medikalisering och psykiatrisering.
En annan obalans är kulturell frikoppling kan ibland gå för långt i att vi inte inser våra gränser inom våra gener (Harden, 2021). Exempel är kapitalokratiska och oligarkiska meritokratiska idéer som övervärderar kapitalistiska och elitifierade meriter som symbolisk fingerfärdighet (Jackall, 2010) i styrande av organisationer och undervärderar omsorg, balans mellan styrformer och hantverk (Berglund, 2026), stress, intensivt föräldrarskap, för lite lek, inte nå sin biologiska/genetiska potential, förtvinade kroppar fysiskt med olika svagheter på grund av exempelvis fel kost och för lite fysisk ansträngning, bristande sömn, hälsoism och wellnessyndrom (Cederström & Spicer, 2017).
Patologiserad
Patologisering innebär att ett beteende, en upplevelse eller en grupp människor definieras och behandlas som om de vore en sjukdom eller avvikelse från det normala. Inom sociologin används begreppet för att kritisera hur samhällen ofta skapar normer som definierar vad som anses friskt eller normalt, och hur avvikelser från dessa normer kan leda till stigmatisering. Ett exempel är hur psykisk ohälsa tidigare sågs som en personlig svaghet eller moralisk brist snarare än en reaktion på sociala eller strukturella faktorer.
Medikaliserad
Medikalisering syftar på processen där sociala problem, mänskliga erfarenheter eller avvikande beteenden börjar förstås och behandlas som medicinska tillstånd, ofta med fokus på diagnoser och behandlingar (Conrad, 2007).
Förkroppsligat ojämlikhet/förtryck
forskning visar att hjärnor förändras av uppväxt och till och med av stress under graviditeten. Kulturen och samhället sätter avtryck i människors hjärnor, redan innan de fötts. Att sedan bedömas som alla andra är kulturell frikoppling som är förtryckande. Samma samhälle skapar först ett underläge för personen och dömer den sedan på samma sätt genom hela livet i fördelning resurser, status och autonomi.
Överdrivet kroppsfokus
Kroppsfokus: är en obalans där kroppen hamnar i för mycket fokus. Detta kan ta sig i uttryck i utseendefokus främst.
Arrogans inför komplexitet
Idén och praktiken att utgå från att ens hjärna inte spelar en spratt. Denna frikoppling från vår biologi är lätt att göra för att vår hjärna lyckas ofta skapa någon form av upplevd förståelse och mönstertydning (Taleb, 2007). Denna känsla av förståelse är en illusion vi lätt får, för hjärnan söker hela tiden att förutse framtiden och tar vad den kan få hittills (Freidman, 2020). Denna idé om hjärnans perfektion konstruerar vi dagligen när vi helt och fullt litar på vår förmåga, när vi hårt kritiserar andras bristande kompetens och glömmer vår egen.
Genetisk och kemisk frånkoppling
Kulturell frikoppling är också hur olika socialiteter skapar tryck eller uppmuntrar till att använda signalsubstanser på ett obalanserat sätt. Exempelvis används ofta väldigt mycket av en persons dopamin till lättåtkommen njutning, som gör det svårare att få en njutning av att göra mindre njutningsfulla men viktiga aktiviteter under dagen.
Psykiatriserad
Psykoterapi och psykiatri är de paraply av praktiker som det moderna samhället satt upp för att läka psykologiska problem och sjukdomar. Psykiatrin har av flera sociologer och psykologer kunnat visa på att det bio-medicinska perspektivet som psykiatrin bygger på tar in psykologiska och sociala faktorer för lite. Det som kallas för den bio-psyko-social modell i praktiken flera gånger speciellt i USA blir bio-bio-bio-modellen (Sharfstein, 2005). Psykiatrin har effekten att biologisera personer, i att de för mycket ser sig som biologiska varelser, där tvetydigheten i hur biologi är sammantvinnat med kultur försvinner. Biologiska förklaringar får för stor förklaringskraft. Detta uttrycks i hur förklaringen om kemisk obalans länge har varit dominerande för att förklara hur depression fungerar, även fast detta inte har en vetenskaplig grund. Psykiatrin är en faktor i samhället som byggt vad Nicolas Rose kallar för det ”kemiska självet” – där självbilden är att man är en kemisk varelse (Rose, 2006). Detta är en biologisering för att tar inte hänsyn till hur mycket det är sociala orsaker till det lidande som depression är exempelvis många gånger. All depression är troligen inte samhälleligt orsakat, men prevalensen och styrkan i depression är det. Psykiatrisering kan också ses som en kulturell frikoppling eftersom psykofarmaka som en artefakt används som ett stöd för ett samhälle som allmänt är kulturellt frikopplat i vad människor behöver för att inte bli exempelvis deprimerade genom att vi är för lite i naturen, för ensamma, för planerande, för lite fysisk aktivitet etc. Överanvändningen av psykofarmaka är alltså både en felbiologisering och en kulturell frikoppling. Den psykiatriska jargongen är både avpolitiserande och amoraliserande. Det gör att psykiatrin skiljer människor från en vilja till autonomi som ofta är politisk, och den skiljer oss från att betrakta världen moraliskt. Språkdräkten är psykiatrisk i stället för moralisk och kopplad till ett medborgarskap. Den psykiatriska jargongen för det svårare att se personliga problem som en del av samhälleliga problem/orättvisor (Cohen, 2016).
Naturunderskott
Forskning om naturens påverkan på människors välmående har gjorts utan för sociologi. Sociologi har generellt negligerat frågan om natur och fokuserat på annat. Likväl har forskning visat att naturen är viktig för människan. Kulturell frikoppling syns i urbaniseringen som leder till ett naturunderskott. Naturen har vitaliserande effekter, (Ryan, Weinstein, Berstein, Brown, Mistretta, & Gagné, 2010). Naturunderskott syns i att de som bor närmare grönområden har mindre utskrivning av anti-depressiv medicin och bättre sömn (Stenfors, mfl, 2024). En annan studie ger visst stöd för att upplevelsen av biologiska mångfald och naturlighet har en signifikant inverkan på upplevd återupplivande (Marselle, Irvine, Lorenzo-Arribas, & Warber, 2016). Naturmiljöns utseende påverkar också chansen för att få förundran, som definieras som starka och transformerande upplevelser där vi slås av häpnad och förundran (Shiota, Keltner, & Mossman, 2007). Förundran har väldigt positiv påverkan som kan leda till att man blir mer nyfiken, mer öppen och har lättare för att knyta an till andra människor (Shiota, Keltner & Mossman, 2007). Så att vandra i berg och i en park har olika påverkan, men båda har generellt positivt av ovanstående redogörelse. Ett vanligt förhållande till naturen är att man gillar den men spenderar för lite tid i den som ses som en förlust (Thurfjell, 2020). De krafter som människor får av att vara i naturen visar på att det finns ett allmänt utbrett naturunderskott för den urbana människan. På grund av arbetslivet är de bästa timmarna speciellt under det mörka vinterhalvåret förlagd inomhus, vissa jobbar till och med utan tillgång till fönster.